Julie & Julia 2009

Regissören Nora Ephrons tidigare filmer har inte varit särskilt minnesvärda (förutom möjligtvis "Sömnlös i Seattle" från 1993) - "Bewitched", "You've got Mail" och "Mixed Nuts" har väl alla hamnat nånstans under genomsnittet. Därför kommer "Julie & Julia" som en trevlig överraskning med sin värme och härliga humor.

Filmen, som bygger på verkliga personer, är egentligen två historier. Dels får vi följa den, i USA, kända tv-kocken Julia Child (Meryl Streep) under efterkrigstiden i Paris, den tid då hennes matintresse utvecklades till en karriär och ledde till utgivandet av kokboken "Mastering the Art of French Cooking" som sägs ha ändrat amerikanernas sätt att laga mat på. I den andra delen av filmen får vi följa Julie Powell (Amy Adams) under tidigt 2000-tal. För att koppla bort tankarna från det tuffa jobbet lagar hon härliga maträtter på kvällarna. Egentligen vill hon bli författare, men eftersom hon inte kan avsluta sin novell bestämmer hon sig för att blogga istället. Och vilket ämne passar henne bättre än att laga alla Julia Childs dryga 500 recept ur kokboken under 365 dagar.

Filmen hoppar fram och tillbaka mellan de två historierna och vi får se två mycket olika kvinnor utveckla sina intressen och karriärer, på ett sätt som förändrar deras liv.

För de flesta svenskar som hör namnet Julia Child ringer det inga klockor, men man förstår rätt snart att här har vi gått miste om en fantastisk tv-personlighet. Det är omöjligt att inte bli kär i Meryl Streeps gestaltning av den storgestade, aningen förvirrade och överdådiga tanten som besitter en sådan mängd energi att man inte kan göra annat än ryckas med. Hela hennes uppenbarelse utstrålar humor och värme och även om hon ibland nästan blir en parodi på sig själv känns det hela tiden äkta. Meryl Streeps fantastiska skådespeleri gör förstås inte saken sämre och bara hennes ögonbrynsryckning i reaktion på de aspirerande manliga kockarna hon lär sig laga mat med lockar till skratt. Att hon och maken Paul dessutom har ett av de mest kärleksfulla förhållanden som visats på film, i alla fall när det gäller äldre par, gör bara att man tycker ännu mer om denna ovanligt långa och aningen knasiga kvinna. 

Till Julie får man ett mer komplicerat förhållande. Hon är verkligen en typisk ung kvinna av den här generationen. Hon försöker lyckas i en kreativ bransch men måste ändå försörja sig med ett helt annat typ av jobb - nämligen att ta emot samtal från personer drabbade av 9/11, något som hon verkar alldeles för ömtålig för att orka med. Hon vet inte var hon är i livet vare sig med karriären eller boendet och mycket går ut över maken som verkar få minimalt av hennes uppmärksamhet. Julie är helt enkelt lätt att identifiera sig med men svårare att tycka om helhjärtat.

Att filmen har ställt de här två historierna emot varandra är ett listigt drag. Medan Julia frustar av glädje över maten hon lagar och äter blir hela matbloggen mer som ett måste för Julie. Hon bryter ihop med jämna mellanrum men känner ändå att hon måste fortsätta för att inte göra någon besviken. Båda berättelserna innehåller glädje och sorg men den med Julia är så mycket varmare, till och med i färgsättningen, medan Julies verklighet känns kall och svår. Kanske var Julia lyckligare än Julie eller så är det bara lättare att romantisera bilden av ett Paris på 50-talet jämfört med dagens verklighet i en bullrig lägenhet i Queens. 

Klart är i alla fall att det inte går att låta bli att bli inspirerad av Child och hennes livsbejakande sätt. Ephron som även står för manuset som adapterats från Childs kokbok och Powells bloggbok har verkligen lyckats med omvandlingen. "Julie & Julia" är en sån film som man går ut ifrån med ett leende på läpparna.