Juno 2007

Juno MacGuff är 16 och leder ett till synes bekymmerslöst liv, tills ett oönskat plus på en plaststicka skakar om hennes värld radikalt. Plötsligt har den lilla ungen en ännu mindre dito att tänka på, och i takt med att hennes mage växer lär hon sig också allt mer om vad det innebär att vara vuxen och ta ansvar.

Det allra första man lägger märke till i ”Juno” är dialogen. Det är inte vilken dialog som helst, det är Dialogen Från Helvetet. Manusförfattaren Diablo Cody tyckte nämligen det vore lustigt om inte någon pratade som folk faktiskt gör. Istället skruvar hon till varje replik två-tre gånger, och klämmer in så mycket ordvitsar och fyndiga slangord att man inte kan annat än lyssna med stor förundran. Det blir ofta lite för duktigt och käckt och genomtänkt för min smak.

Samtidigt går det inte att undvika att det är just dialogen som drar de flesta skratten. Här finns nämligen inte så otroligt mycket annat att applådera åt. Visst kryllar det av duktiga skådespelare. Ellen Page levererade som bekant en iskall prestation i ”Hard Candy”, och J.K. Simmons är en njutning att se, oavsett om han är excentrisk tidningschef eller en simpel familjefar i förorten. Vidare har Jason Bateman dragit med sig både ”Arrested Development”-sonen Michael Cera och ”The Kingdom”-kollegan Jennifer Garner, vilket kan sammanfattas som en hyfsat intressant rollista. Och visst är ”Juno” en sån där hyllad doldiskomedi med alla förutsättningar till att kunna bli en fet kritiker- och publikdarling.

Inslagen i ett vackert indie-paket, komplett med melankoliska popband du aldrig hört talas om, och animerade förtexter. Allt som allt är ”Juno” svår att hata, men även svår att älska. Som tittare tror jag att man går hem och glömmer den lite väl snabbt. Det finns inga minnesvärda personer eller konflikter, det är typisk underhållning för stunden som serveras. Som recensent tvingas jag skrapa på ytan, och får mina misstankar bekräftade: ”Juno” tål ingen närmare granskning. Främst är huvudpersonen är svår att få ett grepp om, då hon uppenbarligen ser bra ut men beskriver sig som ett freak, har en icke helt solklar relation till sin familj och viktigast av allt – hur påverkar en graviditet henne? Funderar hon någonsin på hur hennes liv vore om hon beslöt sig för att behålla den lilla krabaten?

Mer omtanke har lagts på att välja en tillräckligt lustig telefon till Ellen Pages flickrum, än att ge henne någon slags karaktärsbeskrivning som sträcker sig längre än fem rader. Regissören tänker inte spekulera i om det är rätt eller fel av Juno att från första stund bestämma sig för att adoptera bort den lille, och kanske gör han rätt i just det, men tydligen får vi inga andra svar heller. Det är synd, för frågorna är intressanta. Där ”Juno” verkligen lyckas (så verkar det i alla fall, vad vet jag) är att skildra graviditetens olika faser på ett trovärdigt sätt. 16-åringens illamåenden, vrålaptit, monstermage och humörsvängningar är säkert tillräckligt för att få varje tonåring där ute att tänka till innan han/hon stressar iväg oskulden utan gummi till hands.