Kommissarie Späck 2010

"Kommissarie Späck", en ordlek och parodi på främst "Beck"-filmerna startade som en sketch i form av en fejktrailer under en Guldbaggegala för några år sen. Tack vare YouTube blev den så pass populär att en långfilm var det naturliga nästa steget och skaparna bakom TV-klassiker som "Doktor Mugg" och "Hem till Midgård" med regissören Freddie Granberg i spetsen tog sig an projektet.

En smärtfritt simpel story har Mårten Späck (Leif André) och kollegan Grünwald Karlsson (Johan Hedenborg, i en klockren Persbrandt-imitation) som utreder ett mord som leder dem till en piratkopieringsliga. Superpolisen Irene Snusk (Cecilia Frode, i en enbart-på-namnet-parodi på "Irene Huss") ständigt klädd i lackkläder och utrustad med jättepistoler kopplas in på fallet och får känslor för Späck samtidigt som Grünwald kämpar med sin vrede och raseriutbrott.

Filmen är, trots låg budget, ett gott hantverk och ser snygg ut. Man har i ton, stämning och utseende träffat helt rätt för att få in känslan av en riktig polisfilm. Och visst lyser det till ibland. Vissa skämt är i härligt klassisk "Nakna pistolen"-stil som när Späck visar polisbilder på mordoffer för en lågstadieklass eller en äldre dam som misstar en porrulle för en tecknad barnfilm.

Men lika ofta är måltavlorna lite väl uppenbara. Kraven är högre i en biofilm än i en sketch och det som funkade på Filmgalan för x antal år sen är smått passé här. Dessutom är det ibland onödigt långt mellan skämten, för att inte säga skratten, och någonstans finns misstanken om att inblandade blivit sugna på att göra en riktig polisfilm.

Filmen känns även hafsigt ihopklippt - och nedklippt. Som så ofta i svensk film vågar man inte dra ut på saker och ting, och man har inte riktigt vågat satsa ordentligt på vissa skämt som är kul på papper men nu tyvärr går snabbt förbi. Kanske borde man kollat mer på "Family Guy" istället för "Scary Movie" som inspiration. Tack och lov slipper vi i alla fall överdosen av snopp- och bajshumor som amerikanska filmer av den här typen brukar erbjuda.

Men helt uselt är det inte. Regissören Granberg har en skön, opretentiös känsla för humor och som hjärndöd bakisfilm funkar den utmärkt. Dessutom bevisar Leif André och Johan Hedenborg att de är två av Sveriges mest underskattade - och roligaste - skådespelare. De förtjänar ett bättre manus men lyckas ändå tack vare komisk tajming och fint samspel lyfta filmen. Komedi är en svår genre som de bemästrar fullkomligt och det är en extrem lättnad att man satsat på riktiga skådespelare istället för att förlita sig på halvdana TV-komiker (ex "Hey Baberiba"-gängets insatser i fjolårets "Sommaren med Göran").

Cecilia Frode känns dock ganska malplacerad och obekväm i sammanhanget. Kanske hade det hjälpt om man gett henne, och andra birollsskådisar roligare karaktärer och repliker. Lite slöseri är det att fylla filmen med proffs som Kjell Bergqvist, Lia Boysen, Per Morberg, Katarina Ewerlöf, Jarmo Mäkinen ("Jägarna") och Ia Langhammar utan att ge dem något ordentligt att bita i. Rolf Skoglund ("Vi hade i alla fall tur med vädret") i en parodi på Becks försupna granne är dock en syn som måste beskådas.