The Skin I Live In 2011

Det är lätt att glömma bort för de som är i min ålder eller yngre att Antonio Banderas var skådespelaren framför alla andra för Pedro Almodóvar på 80-talet. Under ett gäng år var han med i nästan varenda film den spanska regissören gjorde, som "Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott", "La Ley del Deseo" och "Bind mig, älska mig".

Det var förstås detta som tog honom till Hollywood i början av 90-talet där filmer som "Mambo Kings" och "Philadelphia" gav honom skjuts nog att få mantla större roller som Zorro och El Mariachi i "Desperado". Banderas valde inte alltid de mest kvalitativa filmerna och det gör det ännu härligare att se att han nu jobbar med Almodóvar igen.

Att regissören samtidigt väljer att göra en film som på många sätt speglar den überabsurda stil han använde under samma årtal som han filmade med Banderas känns väldigt passande. För även om det finns en påtaglig nyans i nästan alla Almodóvars filmer så tycker jag att från "Allt om min mamma" och framåt har en aningen mer sansad ton fått råda. "The Skin I Live In" är så långt från det man kan komma.

Efter visningen på New York Film Festival kommer regissören själv ut och nästan skrockar fram att han inte riktigt insåg vad han hade skapat förrän han såg verket i sin helhet ihop med en publik. Han verkar nästan paff över hur galet det framstår även om han är en typ av regissör som inte lämnar några detaljer till slumpen.

Filmens handling är rätt svår att sammanfatta eftersom man inte riktigt vet var man ska börja. När mörkret lägger sig i salongen får vi först se bilder från nutiden, tolv år efter att berättelsen egentligen börjar. Vad som har hänt tidigare får vi veta en bra bit senare i filmen.

Klart är i alla fall att hudläkaren Robert Ledgard (Antonio Banderas) håller en kvinna, Vera (Elena Anya - "Van Helsing", "Tala till henne"), fången i sitt hus. Hon verkar ha accepterat sitt öde rätt bra och verkar inte heller fundera särskilt mycket över den hudfärgade kroppsstrumpa som är allt hon har på sig.

Enligt den synopsis som filmbolaget skickat ut försöker Robert på konstgjord väg och med en ovillig försöksperson konstruera en extremt tålig hud som ska skydda kroppen mot insektsbett och till och med eld. Anledningen är att hans fru brändes i lågorna efter en bilkrasch för flera år sedan.

Men efter att ha sett filmen tycker jag att fokus ligger någon annanstans än på tillverkandet av hud. Jag skulle mer vilja beskriva Robert som en man besatt av tanken på hämnd – var helst han kan få utlopp för den – efter att ha förlorat allt som höll honom vid sina sinnens fulla bruk.

Efter katastroferna som drabbat Robert lever han på som en respekterad forskare men bakom varje resultat som för honom framåt ligger så mycket mental galenskap att det lämnas bäst utan beskrivning. Huden vi lever i får förstås en djupare mening om identitet och vilka vi är.

Den nya marken för Almodóvar handlar framför allt om att han faktiskt här ger sig in i skräckgenren. Det rör sig bara om ett par scener men det är ändå något för honom nytt. Eftersom filmen har ett väldigt känsligt tema och både våldtäkter, självmord och den värsta psykologiska tortyr man kan tänka sig gestaltas, har han försökt hålla sig borta från alltför mycket humor. Men vi som känner till hans verk vet att det är näst intill omöjligt för honom att inte få oss att dra på smilbanden. Hur obekväma scener han än kastar in oss i finns alltid det där knasiga elementet med som gör att det är okej att skratta till.

Det är i alla fall underbart att se Banderas i en så krävande roll igen och han visar att han är en skådespelare att räkna med. Bredvid sig har han ytterligare en Almodóvar-förmåga i Marisa Paredes ("Allt om min mamma", "Höga klackar") som hans trogna hushållerska Marilia. Hon har tagit hand om honom sedan han föddes och vetat hela tiden att han var galen – något som hon uttrycker i en sådan där skön replik som bara Almodóvar kan skriva.

De som bara har lärt känna regissören genom hans senaste verk kanske borde titta in sig på något som "Kika" eller "Bind mig, älska mig" först för att inte helt trilla ur biostolen av "The Skin I Live In". Men de som redan vet med sig att de kan hantera vad Almodóvar än slänger i deras väg, kan lugnt se fram emot ytterligare en lika delar genialisk och absurd filmupplevelse.