Lady Vengeance 2005

”Lady Vengeance” framstår vid första anblick som ett starkt känslomässigt drama, skenbart nästan en trevlig film. Men om du bara rispar lite på ytan med fingernageln upptäcker du snart en så oroväckande tryckt stämning att man nästan kan ta på den.

I över tretton år har Geum-Ja varit fängslad. Orsaken är att hon nitton år gammal erkände sig skyldig till kidnappningen och mordet på en femårig pojke. Men bekännelsen var inte hela sanningen och en brinnande hämndlystnad hänger nu i luften.

Lee Young-ae som har huvudrollen utför ren magi ljuvt. Hennes ansikte är i stunder så oerhört oskuldsfullt - helt lysande av värme och goda intentioner, för att sedan, i en ögonblinkning, övergå till en hård tomhet, ettrig och trotsig ilska och föraktfull nonchalans.

Varje bildruta i ”Lady Vengance” är så genomtänkt att man häpnar. Små surrealistiska detaljer infogade med säker hand förstärker intrycket av att det är en unik film. Geum-Jas historia rör sig lätt och smidigt mellan återblickar och nutid, samtidigt som hennes fängelsekamraters öden infogas som pusselbitar i hennes detaljerade hämndplan. Genom en oerhörd manipulation knyter Geum-Ja allt fler till sig i fängelset – var och en uppfyller ett syfte och används lika självklart. I fängelset börjar folk urskilja vår Lady Vengeances två ansikten, när hon kallas Geum-Ja den godhjärtade och Geum-Ja Häxan. Det ena yttrat med värme – det andra med en ofrivillig respekt. För i tretton år har hon successivt vunnit över, utnyttjat och hjälps alla de människor hon kallt räknar med att behöva i framtiden och lindat dem runt sina fingrar. För hämndlystna kvinnor som går samman förmår vad som helst.

Som film rör sig handlingen oavbrutet vilket bidrar till att hålla spänningen knivskarp. Trots att den är lugn och stillsam finns det hela tiden en insikt om att det är ett skenbart lugn som förebådar en våldsam storm och luften sprakar allt mer av uppladdad elektricitet. Med enkla medel till hands blir man äcklad, ledsen, fängslad, Hela tiden är man osäker på vilket av de ansikten Geum-Ja uppvisar som är hennes sanna – eller om hon ens vet det själv.

Vad är det som gör ”Lady Vengance” till en sån märkvärdig film? För det är sannolikt inte en film som passar alla. Du får inte vara alltför rastlös för den här filmen, du får inte förvänta dig en stilren action och koreograferade slagsmål, du får inte förvänta dig ett högt tempo.

Kontrasten blir som mest bländande när allt långsam, vacker stillhet ställs mot det råa och brutala i hämnden. Ändå riskerar du som sett regissören Chan-Wok Parks tidigare filmer ”Hämnarens Resa” och ”Old Boy – Hämnden” att bli besviken. ”Lady Vengance” sätter punkt för regissörens hämndtrilogi och ligger ljusår från de tidigare. Den präglas av otroligt mycket mindre våld och förmår samtidigt skapa ett större obehag än de andra filmerna. Den ligger närmare den koreanska skräckfilmen ”A tale of two sisters” för att den kryper på dig som kalla kårar längst ryggraden.

Det våld vi ser har inget hollywoodiserat över sig, här finns ingen high tech Matrix-estetik, det är närgånget, hårt och överlåter det mesta till vår egen fantasi. När ett logiskt resonerande kring hämndens utförande pågår i en grupp människor i medelåldern som diskuterar vapen, drar lott om turordning och skyddar kläderna från blodstänk är det något av det mest skrämmande jag sett på mycket länge.

Om hämnd är bäst serverad kall så är ”Lady Vengeance” perfektion. Så iskallt frostad att du får gåshud bara av att vistas i närheten av den. När du tar in den är det som att svepa en whiskey on the rocks.