H:r Landshövding 2008

Will Ferrell nämnde under min intervju med honom i höstas att det finns få saker som är så komiska som människor med oförtjänt stort självförtroende. Den tanken ekar i mitt huvud under hela visningen av Måns Månssons långfilmsdebut ”H:r Landshövding”. Med sin 16mm-kamera som vittne har Månsson under ett år observerat den före detta riksdagsledarmoten och försvarsministern Anders Björck i sin vardag som landshövding i Uppsala, en vardag till synes lika färglös som Månssons kornigt svartvita foto, men som ur ett närgånget perspektiv är fylld av en sällsynt värmande humor.

Måns Månsson är tillbaka som en fluga på väggen i unikumens arbetsrum. Fyra år efter den Guldbaggenominerade kortfilmsdokumentären ”Kinchen” om sportkommentatorprofilen Lasse Kinch tar sig den 26-årige regissören nu in i politikens finrum, åtminstone är det väll troligen så som Herr Landshövding själv skulle kalla sin nuvarande arbetsplats som i själva verket inte är flottare än Länsstyrelsens kontor i Uppsala.

På samma stilsäkra cinéma vérité-vis som Månsson skildrade ”Kinchens” vardag som kommentator vid Hockey-VM i Ostrava, utan vaken intervjuer eller berättarröster ställer Månsson nu sin kamera framför Anders Björcks skrivbord och låter detta borgerliga original stå för showen.

Vi ser en åldrande landshövding som tvingats hitta sig en ny plats utanför strålkastarljuset och inse att han inte längre har samma inflytelse på rikets framtid som under glansdagarna i riksdagen. Men så knackar Carl von Linnés 300-års jubileum på dörren, en chans för Björck, som är ordförande i ”Linné 2007”, att glänsa med sina stora ord och alldeles unika känsla för högtidliga internationella ceremonier.

Att långfilmsdebutera med verkligt material fångat på Länsstyrelsens kontor är en en bragd bara det. Lika imponerande är det att Måns Månsson hittat en engagerande berättelse om ensamhet och åldrande svensk demokrati i sina kvardröjande tagningar och observationer och sen ramat in allt med ett bländande vackert svartvitt foto som i mötet med Björcks bankmannakostymer ger filmen en aura av 50-tal och bevisar att dokumentärfilm blir så mycket intressantare om man lägger ner kärlek på den visuella biten.

Till en början känns de oändliga tagningarna från alla sammanträdena lika spännande som att se färg torka, fast i svartvitt, men i de små mötena mellan dinosaurien Björck och omvärlden har Månsson hittat stunder av prislös situationskomik som fick mig att skratta mer än när jag för första gången såg YouTube-klassikern där Anders Björck ryter till Carl Lidbom att han ”ska veta hut” under ett KU-förhör.

Det är spännande med att söka människan bakom politikern, Erik Fichtelius tog sig an den forne statsministern med hjälp av närgångna frågor i sin TV-serie ”Ordförande Persson”, men i ”H:r Landshövding” säger de kornigt färglösa bilderna utan frågor oftast mer än tusen ord. De enda frågorna som dyker upp är vad som är sanning och vad som är fiktion när den så kallade flugan på väggen får bestämma innehållet. En sak är i alla fall säker, den här flugan har humor.

ONÖDIGT VETANDE ”H:r Landshövding” är den första dokumentären någonsin att nomineras till Bronshästen på Stockholms Filmfestival.