Berättelsen om Pi 2012

Att det är mästerregissören Ang Lee som fattar greppet och skakar om oss denna gång kunde inte kännas mer naturligt. För få andra regissörer skulle våga kasta sig in i ett så utmanande - ja, jag skulle nästan vilja säga omöjligt - projekt som han.
 
Vi pratar alltså om mannen som byter genre lika ofta som han gör en ny film. Medan många andra briljanta regissörer hittar sin stil och framgångsrikt håller sig till den, så lyckas han navigera sig genom brittisk 1800-tals romantik ("Förnuft och känsla"), kinesisk kampsport ("Crouching Tiger Hidden Dragon") , 70-talets familjedramor ("The Ice Storm") och förbjuden cowboykärlek ("Brokeback Mountain") och komma ut, inte bara helskinnad på andra sidan, utan med några av modern tids bästa filmer som resultat. Vi talar om ett geni!
 
I "Life of Pi" låter han sin fantasi löpa amok med obehärskad styrka. I grunden finns förstås den oerhört populära boken skriven av spansk-kanadensaren Yann Martel, men det går inte att missa de nivåer Ang Lee har tillfört. Han har till och med själv sagt att för att göra den här berättelsen till film var han tvungen att hitta en ny dimension. Det var innan 3D-filmernas intåg. Nu har "Life of Pi" både fått bli 3D på Ang Lees alldeles egna sätt - 3D-effekterna tillför lika mycket som de gjorde i förra årets "Hugo Cabret" - och dessutom fått ett extra lager av hänförande magi.
 
Filmens Pi heter egentligen Piscine, franska för swimmingpool, men i brittiska Indien är "pissing" inget han vill bli kallad för och han genomför en lurig kupp i skolan för att få kallas Pi istället.
 
Det är här filmen börjar, med en ung pojke i Pondicherry i södra Indien som växer upp på ett zoo i en kärleksfull familj och som ser spirituella möjligheter i alla religioner. Med mycket värme och humor, och en dos av indiskt fyrverkeri som vi senast såg i "Slumdog Millionaire", får vi följa Pi. Men vid 16 års ålder bestämmer familjen att det är dags att bryta upp och åka till Kanada där framtiden väntar.
 
Med sig på fraktfartyget tar de alla zoo-djuren, men en natt väcks Pi av en fruktansvärd storm. Fartyget tar snabbt in vatten och han är den enda som lyckas ta sig till en livbåt - ihop med en orangutang, en zebra, en hyena och så den bengaliska tigern "Richard Parker". Det här är början på 227 dagar till havs, och på Pi:s kamp till överlevnad.
 
När "Cast Away" kom ut på bio för över 10 år sedan var det många som fascinerat pratade om att det faktiskt gick att se en film där en enda huvudperson har nästan hela speltiden för sig själv, men att det berodde på att samma huvudroll innehades av Oscarsvinnaren Tom Hanks.
 
"Life of Pi" visar att det går alldeles utmärkt - ja, till och med bättre - med en totalt ny förmåga som aldrig sett skymten av några statyetter eller skådespelarlektioner. För inte under en enda sekund blir det tråkigt att se 17-årige New Delhi-killen Suraj Sharma ta sig an havets mäktighet.
 
Filmens smarta PR-kupp att länge bara göra en enda scen tillgänglig (den när tusentals flygfiskar kommer hoppandes ur vattnet) är en sådan som bara fungerar om det finns så uppdämda förväntningar som det har gjorts inför "Life of Pi". Den scenen sa inte mycket om handlingen, men gav en hint om de CGI-effekter som filmen skulle luta sig mot. Men den avslöjade inte vilka förtrollande miljöer vi skulle få ta del av.
 
För eftertexterna över de som jobbat med specialeffekterna är längre än stunt-listan till en "Mission Impossible"-rulle och det vräks verkligen på med dem. Men trots att det långt ifrån blir ett realistiskt resultat så skapas några av de mest trollbindande stunder man kan önska sig i en biostol - mäktiga fullmånar som lyser upp, neonpartiklar som förvandlar havet till en karneval av färger och stunder när man inte vet var himlen tar vid och vattnet börjar utan vi bara befinner oss i ett vidunderligt stort universum.  
 
Kanske älskar vi detta för att vi hellre vill tro på sagornas skimmer än på den ibland hårda verkligheten. Och är det något budskap "Life of Pi" vill ge oss, så är det just det.