Madagaskar 2 2008

När ”Madagaskar 2” dansar in på biograferna utgör de vilda djurens vagga Afrika filmens fond. Det är en lika utmärkt som självklar sättning som ger studion massvis med fina tillfällen att visa sin tekniska kompetens med infallsrikt snygga ”kameravinklar” och actionspäckad animation. Man diggar bland annat sättet som den (vid det laget välbekanta) ettriga kung-fu-mormor tultar fram på. Tvåans handling är inledningsvis på hysterisk fast forward, men lugnar lyckligtvis ner sig allt eftersom.

Vi får veta att Lejonet Alex (Ben Stiller gör rösten) fördes bort av elaka jägare från den Afrika i sin barndom och att hans far försökte att rädda honom men misslyckades. Ett antilopskutt i kronologin senare tar filmen vid var den förra slutade – i Madagaskar. Alex och hans tre vänner zebran Marty (Chris Rock), giraffen Melman (den påfrestande nasale David Schwimmer) och flodhästen Gloria (Jada Pinkett-Smith) ombord på ett flygplan anfört av den skvatt bindgalne lemuren Julien.

Men istället för att ta dem till civilisationen i New York kraschar planet i ett vackert animerat Afrika där Alex får återse sina föräldrar och lär sig att hans far Zuba är savannens härskare. Mitt i vännernas eufori över att finna sina drömmar kryper dock ett lömskt lejon fram ur skuggorna. Ni ser, Madagaskars egen Scar tänker använda Alex hemkomst för att sno åt sig den efterlängtade makten över reservatet. Dreamworks borde vetat bättre än att låta handlingen i sin uppföljare kalkera av Disneys kanske sista magiska saga ”Lejonkungen” – som är mer gripande, vacker och välgjord på alla plan.

Men ”Madagaskar 2” kompenserar sin småfadda handling med välbehövliga gags och infall så att man nästan förlåter lealösheten i dess präktiga storyline. Dessutom visar tilltaget att låta en stackars Gizmoliknande fluffboll råka ut efter den ena hårresande situationen efter den andra att det finns en elak underhumor att ösa ur. Man har rentav ambitionen att lite lagom lätt driva med New Yorkbor strandsatta i djungeln (”Let s find the best hot dog stands!”).

Närhelst de fyra vännerna tråkar ut oss med sina framtvingade generiska problem (återfå respekt hos föräldrar, finna äkta kärlek, inse vänskapens värde) kastar Dreamworks in några underbart hårdföra pingvinmekaniker och snobbiga chimpanser i den sjudande blandningen av tokiga birollsdjur. Eller spicar till det med uppkäftig crazydialog och skruvat vuxna infall som definitivt går över huvudet på kidsen. Om du är som jag kommer du dra på smilbanden åt head honchopingvinens barnförbjudna relation till sin trädocka, filmens nytolkning av det roliga i sifferkombinationen 69 och blinkningarna till andra filmer.

Bäst är dock dialogsekvensen mellan Julien och Melmans ”sad little head” med en Sacha Baron Cohen i högform som den megalomane lemuren. Där trippar filmen på i en pårökt dialogjig. Kredd som dessvärre förstörs av att producenterna i ett epileptiskt anfall av dålig smak valde det tidiga 90-talets vidrigaste engångshit ”I like to move it” som filmens temalåt.