Margin Call 2011

En film om finansvärlden som utspelar sig under 24 timmar med ett och samma kontorsplan som i princip enda miljö. Lägg till ett manus som består nästan uteslutande av prat – mycket av det ekonomitermer man aldrig har hört förut – och en regissör som gör sin allra först långfilm på riktigt låg budget. Låter det som bäddat för succé? Knappast.

Men ”Margin Call” lyckas paketera allt detta till ett riktigt spännande drama – ja, vissa kallar det till och med för thriller.

Den största anledningen är förstås kontexten. Det här dygnet utspelar sig precis i startgroparna på finanskrisen som drabbade världen helt utan hämning i slutet av år 2008. Det är en hisnande tanke att de här personerna visste vad som skulle ske innan de feta rubrikerna talade om det för resten av jordens befolkning, ja mer än så – att det var de som utan särskilt mycket ånger satte igång det hela.

Alla vi som ser ”Margin Call” vet resultatet. Otrolig arbetslöshet, familjer som är tvungna att sälja sina hem för mindre summor än de har lån på och hela länders ekonomier fortfarande i allvarlig kris. Kanske var det så här samtalen gick till när beslutet togs…

Handlingen startar med en vanlig arbetsdag på ett kontor på Wall Street. Men börsnissarna blir snart varse om att det kommer att yxas ordentligt på personalfronten – många kommer denna dag att få sparken. Scenerna som följer visar den absurda processen i detalj av hur man blir av med jobbet i USA. Alla som sett ”Up in the Air” känner redan till gången och den är inte det minsta överdriven kan jag tillägga.

En av dem som får gå är Eric (helgjutna Stanley Tucci – "Flickan från ovan", "Julie & Julia"). Han påpekar att han jobbade med något viktigt, som han nu inte kan avsluta eftersom han blir eskoterad ut i samma stund som avskedet är över. Hans underordnade Peter (Zachary Quinto – "Star Trek") tar tag i filerna och upptäcker att något är otroligt fel. Avslöjandet kan få hela företaget på fall och efter att en chef efter en annan kallats in mitt i natten – på allt högre och högre nivå – står det klart vad man måste göra för att överleva.

Jag skrev att kontexten är den största anledningen till att ”Margin Call” lyckas. Det andra är förstås skådespelarensemblen. Att en nybörjarregissör lyckas få inte bara Tucci utan även Kevin Spacey och Jeremy Irons för nästan inga pengar alls – det tyder på att han antingen besitter en oerhörd övertalningsförmåga eller så hade han helt enkelt ett manus som höll och som lockade stjärnorna.

Kevin Spacey är briljant som mellanbossen Sam som är iskall inför att avdelningen slaktas på personal, men som ändå har ett hjärta och faktiskt är den enda som inte verkar må bra över de beslut man måste ta. Jeremy Irons spelar förstås storbossen som anländer till jobbet i helikopter och tjänar runt 40 miljoner kronor om året. Han har mindre problem med att göra det ”nödvändiga” för att hålla sig själv flytande, något han meddelar tuggandes oxfilé som sköljs ner med en flaska finfint rött.

Men ”Margin Call” ger inte ett fullt så enkelt svar som det verkar. I princip alla de andra inblandade ges otroligt mänskliga drag och är inga genom-onda karikatyrer. Visst är de intresserade av att tjäna pengar, men det kan nog var och en så där till mans känna igen sig i. Ynglingen Seth (Penn Badgley – "Gossip Girl", "Easy A") drog in nästan 2 miljoner under förra året på antagligen första jobbet efter universitetet. Vilken 23-åring skulle inte lockas av en sådan ingångslön?

Eller som Will (Paul Bettany – "A Beautiful Mind", "Da Vinci-koden") uttrycker det: Att alla vanliga människor kommer att vända sig mot dem och lägga hela skulden på dem för det som nu sker i finansvärlden, men så länge allt är frid och fröjd så lånar de gärna pengar till hus de inte har råd med och egentligen vill de flesta inte att det ska bli helt rättvist för alla.

Kanske ett mer amerikanskt än svenskt synsätt men de lyckas i alla fall övertyga sig själva om att deras jobb faktiskt är viktigt.

”Margin Call” kunde knappast få en bättre tajmad premiär i USA än mitt under brinnande ”Occupy Wall Street”-konflikt. Men så som det ser ut i Europa gör knappast ett senare datum någon skillnad. Det absurda med hur hela vår ekonomi ser ut och de spekulationer den egentligen bygger på är ständigt lika aktuell.