Martha Marcy May Marlene 2011

Unga Martha (Elizabeth Olsen) bor på en idyllisk gård i skogen med en harmonisk, kärleksfull grupp män och kvinnor. Situationen är dock inte lika fridsam som den verkar och en dag lägger Martha benen på ryggen och flyr till sin syster Lucy (Sarah Paulson), som hon inte haft kontakt med på flera år, och dennes man Ted (Hugh Dancy). Lucy och Ted, ovetandes om Marthas upplevelser, försöker att få henne på benen men svåra minnen, mardrömmar och oron att hennes förflutna ska hinna ikapp henne gör att Martha sakta tappar fattningen. I återblickar får vi se Marthas introduktion i den sekten där den manipulativa ledaren (John Hawkes) döljer våldtäkter, droger och våld under den fridsamma ytan.

Knäppa, religiösa fanatiker och våldsamma white thrash-människor från södern är inget nytt på film, då både klassiker som "Den vilda färden" och mer moderna filmer som "The Mist" utforskat fenomenen och utvecklat våra fördomar. "Martha Marcy May Marlene" fokuserar sig dock på rädslan efteråt snarare än att sätta oss mitt i terrorn. Det talas aldrig i tungor eller ordnas renande dop, religiösa tillmälen nämns knappt alls utan det handlar om en påstådd "familj" där hjärntvättade människor utvecklar psykotiska beteenden i tron att omvärlden är ond och felaktig.

Filmen sticker ut med sin unika huvudkaraktär. Martha blir varken något melodramatiskt offer eller hämndlysten krigerska utan förblir en passiv, förvirrad själ som frustrerat försöker hitta en plats i tillvaron, likt ett barn. Hennes oskuld har tagits ifrån henne och hon är helt omedveten om sin sexualitet. När Lucy skäller ut henne efter ett olämpligt nakenbad i sjön förstår Martha helt enkelt inte varför.

Olsen (vars tidigare meriter begränsar sig till några av sina storasystrar direkt-på-video-produktioner) har en fantastisk utstrålning och intensiv blick vars känslostormar det är omöjligt att inte dras med i. F.d. barnstjärnorna Mary-Kate och Ashley kan se sig rejält slagna på talangfronten inom familjen. Även långfilmsdebuterande Sean Durkin kan se fram emot ett genombrott med filmen. Han behåller en lågmäld, subtil ton filmen igenom samtidigt som han bygger upp en eggande stämning som rör sig mer och mer mot en kuslig upplösning.

Filmen är smått provocerande och inte för alla. Många kan sakna en bakgrundshistoria för Martha och ett mindre retsamt och öppet slut. Filmen bygger inte på stora ord eller handlingar utan förtryckta och undermedvetna känslor som kan skymtas i små uttryck och gester. En inte helgjuten men absolut obehaglig och extremt välspelad film.