Masjävlar 2004

Så här mot slutet av året kan man konstatera att det varit en ganska intensiv filmhöst med många intressanta svenska och utländska filmer. Än är året inte slut! Veckan före jul kommer ytterligare ett antal filmer att ha premiär.

En av de mer intressanta, omtalade och emotsedda filmerna är ”Masjävlar” och handlar om livet i byn sedd ur en föredettings ögon. Dalkullan Mia är yngst bland tre systrar. Redan som tonåring ville hon lämna hemmets lugna vrå och ge sig ut och upptäcka världen. Efter flera längre resor på andra sidan jordklotet och en bra utbildning har hon satsat på en karriär. Hon är singel, har ett bra välbetalt jobb på Ericsson och egen lägenhet i Stockholm. Till skillnad från storasystrarna Eivor (spelad av Kajsa Ernst) och Gunilla (Ann Petrén) känner sig Mia inte bunden eller förpliktad att stadga sig. Visst är det bra med viss trygghet och säkerhet men för mycket av det leder till en falsk känsla. Det är risk att man nöjer sig med det med har, tror att allt är frid och fröjd och att man har det bättre än alla andra. Att just ens egen by är världens bästa och att det egna samhället är världens centrum.

Till pappas 70-årsdag är hela släkten samlad hemma i Dalarna dit också Mia åker, om än lite tveksam och det har hon kanske rätt i: hon känner sig inte riktigt hemma där längre. Visst är hon född där men hon rör sig oftare mellan olika världsdelar än mellan Stockholm-Dalarna. Redan vid den första återföreningen med familjen och syskonen kommer vissa skillnader fram. Det känns lite som det är hon mot hela byn. Föräldrarna har dock mer förståelse för henne än de flesta andra som fortfarande ser henne som lilla Mia, ute på äventyr i storstaden.

Samtidigt som förberedelserna för festen tar form skärps också meningsmotsättningarna mellan systrarna. Det är allt från små detaljer om planeringen av festen till större och viktigare saker som familjens attraktiva sjötomt som föräldrarna gärna skänker till Mia. I takt med att spriten flödar kommer också en del sanningar och hemligheter upp till ytan som rör om i den lugna och trygga tillvaron. Det påminner lite om den danska filmen ”Festen”, fast inte lika mörkt. Här finns också en del komiska inslag som snarare gör ”Masjävlar” till en svart komedi. Man kan förstås dra egna slutsatser och ha sina åsikter men att försöka se det komiska i livet hjälper! Det är också känt att ett gott skratt förlänger livet.

På festen finns också Jan-Olof, en gammal kärlek som Mia förr avvisade men som hon innerst inne var nyfiken på och intresserad av. Hans sista replik mot Mia är otroligt skön! Man vet aldrig hur ett möte slutar; det gäller att vara öppen.

”Masjävlar” har goda chanser att bli en långkörare. Kanske inte lika stor som ”Så som i himmelen” men det är ändå en vacker, fin och intressant film med flera viktiga poäng. Historien är enkel att följa och den tar upp enkla och självklara men ändå viktiga ämnen: inte bara syskonrivalitet och viss avundsjuka men också det att tro på sig själv, våga bryta upp och fullfölja sina egna planer. Det är en sevärd och relevant film som också är enkel att relatera till, oavsett om man bor på landet eller inte. Maria Bloms övertygande långfilmsdebut - där hon står för både regi och manus och som bygger på hennes egna teaterpjäs - är stark och får klart godkänt, liksom i stort sett alla rollinnehavare. Det är en stark och övertygande debut som lovar gott.