Matrix 1999

2199 är året som den verkliga världen i “Matrix” utspelar sig medan den fiktiva virtuella Matrix-världen tar plats 1999 - vilket perfekt symboliserar känslan för den här ikoniska filmen. För medan det är en science fiction-fantasy med tonvis av idéer om framtidens böjbara regler så har få filmer känts så 1990-tal på gott och ont. Kanske mest gott.

 

Är det något syskonen Wachowski (regi och manus) är hejare på så är det tempo, vilket de bevisade i sin långfilmsdebuten “Bound”. Här är det fullt ös redan i inledningen med hjältinnan Trinity (Carrie-Anne Moss) i en av många knepiga situationer där agent Smith (Hugo Weaving) och hans nästintill identiska hejdukar hotar. Innan förtexterna rullar så är det både slagsmål, skottlossning och vilda jakter.

 

Vanligtvis är slagsmål och jaktscener - till fots eller i bil - i en actionfilm inte något direkt utmärkande. Men Wachowskis är inte som andra. Vad som i dag efterapats otaliga gånger var 1999 något helt nytt och spännande. Med action inspirerad av såväl japansk anime som kampsportsfilm levererar filmskaparduon popcornfilm som än idag är riktigt underhållande, men speciellt då var banbrytande i västerländsk film.

 

Folk springer på väggar, undviker med snabba rörelser pistolskott och flyger i luften när de sparkar motståndaren i huvudet. Blandningen av slagsmålskoreografi och så kallad “wire fu” (en kombo av wire work och kung fu) från Hong Kong-action resulterar i skön filmkonst, som är så mycket snyggare och häftigare än vanlig standardaction vi är vana vid. Det är nästan för bra, då den stundtals överskuggar filmens djupare teman.

 

För “Matrix” handlar ju egentligen inte om god vs. ond, om en hemlig rebellstyrka i den verkliga världen och regeringens onda agenter som hotar dem. Här finns tydliga filosofiska frågeställningar om identitet, livet och att välja mellan en trygg fiktiv värld och verkligheten. Detta förstärks av metaforen kring transsexualitet, något som poängterades flera år efter att filmen släpptes när båda syskonen Wachowski själva kom ut som trans. Det röda respektive blå pillret får en helt ny betydelse med detta i åtanke. De obekväma Cronenberg-liknande specialeffekterna kring folks kroppar och fysik känns lite extra i magen. Det är en fängslande vinkel som höjer “Matrix” över annan, mer simpel science fiction-action.

 

Med sina uppenbara styrkor som film åt sidan så är det en aningen ojämn film som kanske inte helt åldrats med värdighet. Den stundtals genanta 90-talskänslan gör sig påmind i det envist gröna filtret, technomusiken, den daterade teknologin och irriterande produktplacering. Och med “Bill & Ted” och “John Wick” i all ära - Keanu Reeves är en begränsad skådespelare som ofta spelar hellre än bra. Hans parodierade gester och röst skär sig ofta i den övrigt imponerande miljön. Man tänker gärna på potentialen i vad påtänkta namn som Leonardo DiCaprio, Johnny Depp eller - till och med - Will Smith kunnat göra med rollen som Neo.

 

Lyckligtvis har han sällskap av pålitliga birollsinnehavare. Laurence Fishburne och Moss levererar den tuffa men sårbara mänsklighet som Reeves kanske inte helt lyckas personifiera. Alltid sevärda Joe Pantoliano är en underskattad, förvånansvärt mänsklig skurk som försvinner lite för snabbt ur storyn. Den som dock stjäl varje bildruta han är med i är Weaving som nästan likt en animerad figur slickar i sig varje repliks stavelse så att han nästan gnisslar tänder.

 

“Matrix” är den typen av 1990-talsfilm som känns aningen daterad men fortfarande ger oss hisnande action och underhållning där vi förlåter varje liten genant detalj tack vare den häftiga sekvens som följer. När du tröttnar på en lång monolog full av exposition eller poesi så sitter du snart med popcornen i halsen när våra hjältar flyr och slåss för sina liv i ett våningshus som sakta fulls av våldsamma skurkar. Även om mycket lånats/stulits från asiatisk actionfilm så är det fortfarande en av de mer häpnadsväckande, banbrytande Hollywood-rullarna vi sett under vår tid. Välj absolut det röda pillret!