Metalhead 2013

Upplägget är nästan lika bisarrt som lockande: en flicka, Helga, hanterar sin storebrors död i en olycka genom att anamma hans heavy metal-livsstil och blir som ung kvinna en isländsk liten bys bångstyriga rebell. Island är måhända inget väletablerat land inom film men här levererar man och de vackra, isländska vyerna utgör en spännande kontrast till den "farliga" musiken.

Egentligen är det en lagom konventionell historia om sorg och att växa upp. Sökandet efter en identitet, frustrationen när ingen förstår en, bristen på mod att frigöra sig helt, oförmågan att släppa taget. Men de påtagliga detaljerna metal-rock och isländsk bondgård tar filmen en lång väg över de uppfriskande originella gränserna, utan att för den delen göra den pretentiös eller kufig.

Man undviker tacksamt nog också duggande klichéer som kan anas inledningsvis. Modern är den känsliga som vägrar acceptera sonens död medan fadern stelt försöker stabilisera tillvaron. Men vi rör oss närmare karaktärerna än vad vi väntar oss. Det finns så mycket mer bakom ytan och vad som skulle kunnat bli platta biroller blir här viktiga människor av kött och blod i vår hjältinnas liv.

I slutändan handlar det om en familj med individuella kamper som inser att de måste ta sig igenom sorgen gemensamt. Det är ett fint, gripande budskap i en stark film som aldrig blir tårdrypande eller melankolisk. Precis som Helga och hennes älskade heavy metal så vägrar filmen att bli blödig men har desto mer svärta och hjärta bakom sitt hårda yttre.

Thora Bjorg Helga (i sin andra film!) är lysande i huvudrollen. Det finns inget i närheten av poserande eller teatraliskt överspel. Hon är perfekt som den hårda, oförutsägbara ångvälten till vuxenbarn vars otypiskt okvinnliga uppenbarelse sticker i folks ögon men samtidigt undviker att bli en butch stereotyp. Även motspelarna gör bra ifrån sig, särskilt Ingvar Eggert Sigurðsson (som vi senast såg i snutfilmen "City State") som pappan och Sveinn Ólafur Gunnarsson ("Djupet") som byns nya, lite annorlunda präst.

Men det är främst regissören Ragnar Bragason som imponerar. Han visar galant hur han med egen, personlig stil kan berätta en svart, sorgsen berättelse om död och sorg, och samtidigt förmedla en lagom strimma hopp och glädje. En unik, liten film som absolut är värd en titt även om den - likt heavy metal - kanske inte lockar alla.