Mig äger ingen 2013
Synopsis
Info
Gripande barndomsskildring
Med ett närgånget foto iaktar vi tittare, liksom dottern Lisa hur hennes stora idol till far går ner sig i ett alkoholmissbruk och lämnas av sin fru under arbetarklassuppväxten i 70-talets Västerås. Plötsligt är det dem mot världen och pappa får skjutsa stressat på cykeln till dagis utan att ha en aning om var dagis ligger eller när det öppnar. Ur samma barns perspektiv ser vi också alkholen, ärligt skildrat från ett hem med bara bregott och öl i kylskåpet och en ofta utslagen far som inte verkar kunna ta hand om sig själv. Allteftersom åren går byts lilla Lisas kompromisslösa kärlek till sin far mot skamkänslor och frustration, även om kärleken alltid finns där innerst inne.
Mikael Persbrandt gör här en av sin filmkarriärs allra bästa roller som härdmästaren Hasse som idealiserar kommunismen och drömmer om Kuba. Det är en sak att få den ingrodda öldoften att gå genom duken, vilket han förvisso lyckas med, det är en helt annan att samtidigt förmedla stolhet, skörhet och kännas älskvärd likt en sliten gammal hund. I Lisas ögon är han en oövervinnerlig hjälte med jättemuskler och hennes kärlek speglas i publiken.
Ångesten dryper från Kjell Åke Anderssons gråtunga 70- och 80-tals hyreshus-miljöer som väcker känslan av att klafsa i motvind och snömodd till mataffären, och kanske är det inte så konstigt då nästan hela filmen är plåtad i den där ångestladdade skymningstimman under det jobbiga vinterhalvåret. Vi ser en liten osminkad historia i ett Sverige där förändringens vindar blåser med nedmonteringen av välfärden och med växande klassklyftor som lämnar en bubblande bitterhet bland arbetare emot giriga borgare.
Måhända att jag som åttitalist är ovan vid 70-talets demonstrationståg och politiskt ideologiska samtalsmiljö, men i ärlighetens namn är jag lite trött på att svensk film från fattiga hem per automatik ofta blir klasskildringar där kameran iaktar och dömer samtidigt som varje vardagligt samtal rör kapitalet, proletärer, fattigdom och klassklyftor. Jag älskar att filmer som "Mig äger ingen", "Äta sova dö" och "Till det som är vackert" tar mig till ett verkligt Sverige som allt för sällan syns på bioduken men är övertygad om att även historier från samhällets mindre privilegiade krokar kan stå fint på egna ben utan ett konstant ältande om klassfrågor eller ett medelklassnormativt filmperspektiv som svagt vinklar ner kameran och ibland verkar mer intresserad av samhället än dess människor, vilket jag inte upplever i filmsveriges andra klassmiljöer.
"Mig äger ingen" är ett rörande barndomsporträtt som målar upp den prövade käreksrelationen mellan far och dotter på ett ärligt och ofta gripande vis. Skådespeleriet är strålande, scenografin passande och fotot vackert även i de gråaste av vardagsmiljöer. Dock hade jag stora problem med användandet av det akustiska soundtracket som på volym elva ofta fullkomligt dränkte de nedtonade bilderna i överladdad känslostämning. Kanske bidrog det till att jag aldrig helt rycktes med i historien, som även om den berörde mig och kändes i maggropen aldrig nådde hela vägen in i hjärtat.