Milk 2008

Anderson är stilist. Woody Allen auteur. Chabrol svårmodsgrubblare. Vi gillar att sammanfatta regissörer – det ger en känsla av koll. ”Milk” visar att etiketter är utbytbara. Distansens småcyniske mästare, Gus van Sant skildrar närgånget den verkliga historien om Harvey Milk – en historisk kämpe för gay rights i USA. ”Milk” fokuserar på åren han verkade i San Francisco - från det första trevandet i politiken fram till det tragiska frånfället (Milk blev mördad 1978 av den petade politikerkollegan Dan White).

Gus van Sant har själv insisterat på att göra film av Harvey Milks liv. En historia som påminner oss om att för bara 30 år sedan var synlig homosexualitet inte bara oförenlig med framgång och respekt utan också något man trakasserades för av snuten.

Sjuttiotalets entusiastiska och tidsanda genomsyrar filmen både i den härliga scenografin och i individernas nästan naiva optimism på politikens inneboende kraft till förändring. Men så fanns det ju karismatiska ledare som Harvey Milk som verkligen ville den där förändringen. Sean Penn gör den avväpnande radikalen med gentil auktoritet och värme. I små stunder svajar karaktärsskådespelaren ur sin roll – men annars är det lysande, gripande och upplyftande.

Svärmen av biroller färglägger det genomtänkta manuset – ensemblefilmernas hotande träighet är bortblåst Att se Emile Hirsch valpigt trendmedvetne streethustler genomgå en metamorfos till entusiastisk förkämpe för gay rights är berusande. Skådespeleriet är på en konsekvent hög nivå, med träffsäker rollbesättning – från Josh Brolins ogreppbare familjeman Dan White, till fantastiske Diego Luna som spelar Harveys ångestridne älskare. Van Sants fallenhet för att hitta begåvade framtidstalanger förnekar sig inte - Alison Pill och Joseph Cross är namn att hålla koll på. Tillsammans sjuder ensemblen av förväntan och kraft, vilket blir en motor för hela familjen.

Tekniskt sett blandar van Sant dokumentära bilder med spelfilm på ett stilfullt sätt till sömlösa delar i en helhet. Mycket av försnacket i USA har handlat om kyssen mellan unge James Franco (som spelar Milks pojkvän) och betydligt äldre Penn. Milk blir dock aldrig mer ekivok än raggningen i filmens inledning – mest handlar det om softade närbilder, gulligt matkrigande samt påtaglig personkemi. Kärleken till medmänniskan förblir viktigast. Filmen andas en känsla av oförställd genuin livsbejakelse, optimism och värme.

För en tid lyfts man från vår tids cynism och egoistiska normlöshet in i en värld där folk förenades för sådant som var äkta och betydelsefullt. Ett exempel är scenen som visar Harvey Milks begravning. Hur kommer det sig att San Franciscos community av ostyriga queers inte gör sig besväret att dyka upp för att ta avsked av sin mördade representant? Milks närmaste tittar sammanbitet på varandra och går ut i natten för att välkomnas av en marscherande stad – San Franciscos bögar, flator och liberaler har alla lämnat sina hem, grabbat tag i en fackla och lyser gemensamt upp natten i ett tåg som sträcker sig långt bort i horisonten. Det är en kort men gripande vacker scen som sammanfattar kärnan i ”Milk”.

Den alltid lika distanserade van Sant släpper äntligen på garden och bjuder in känslorna. Ska man hitta brister är det att filmens polerade innehåll är anpassat för en bredare publik - det hade kunnat bli mer explosivt. Relationen mellan Milk och White förblir en ofullständig gåta av antydningar filmen igenom.

”Milk” är ljusår ifrån objektivt registrerande betraktelser och experimentella grepp. Samtidens fascination för aktivisten har kanaliserats till verklighetsbaserad och levande film om humanism och mod. Det är oväntat befriande. Men på den experimentella prärien driver just nu van Sants trogna etikett förvirrat runt i sökandet efter sin tillfälligt bortreste regissör.

Oskar Smulski