Mission: Impossible - Ghost Protocol 2011

Inledningen är svag. Här har kollegan 007 satt en nivå som är svår att konkurrera med. Hunt (Tom Cruise) ska brytas ut ur ett ryskt fängelse med viss distanshjälp från tekniske geniet Benji (Simon Pegg). Men snart tänds stubinen, den välkända melodin drar igång och jag inte kan värja mig - jag är fast!

Handlingen, om det nu brukar vara av någon vikt i den här typen av popcornunderhållning, går ut på att IMF-teamet anklagas för att ha sprängt ryska Kreml. Felaktigt förstås, men vad hjälper det när både regeringen och presidenten inte längre vill kännas vid agenterna. Nu har de bara varandra att lita på: det gäller att hålla låg profil, rentvå sitt namn, och stoppa storskurken innan han får för sig att spränga något nytt. 

Efter att Brian de Palma, John Woo och J.J. Abrams gett sina vitt skilda visioner av omöjliga uppdrag, har turen kommit till Brad Bird. Som sagt är det här hans första spelfilm, men Bird är ändå ingen amatör i registolen: den gamle animatören och Pixar-medarbetaren stod bakom "Råttatouille" och "Superhjältarna". Åtminstone den senare borde ge viss hint om vad som väntar, när han nu tar över denna välkända action-franchise. 

"Mission: Impossible" i Birds tappning blir många saker som "Mission: Impossible" inte var förut. Sånt som agentfilmer överlag sällan är. Han tillför en lekfullhet, kalla det glimten-i-ögat om du vill, när agenterna precis som vi i publiken ofta hajar till inför vilka omöjliga stunts de ställs inför. Även om de förstås sekunden senare kastar sig ut från fönstret på världens högsta byggnad som om det vore ännu en dag på jobbet, så ser vi att det inte handlar om några superhjältar. De är människor med sina egna brister och rädslor.

Bird har gett den här vågade kvartetten riktiga personligheter, små fina stunder där man hinner känna igen sig och sympatisera med dem. Det är mer än vad man kan säga om de flesta filmer i genren.

Sen har vi high-tech-prylarna. En absolut nödvändighet i varje hemlig spions hemliga spionväska. Här med den lilla twisten att de får för sig att krångla, precis när och var som helst. Som det ju är i verkliga livet. Dagarna då filmhjältar kunde förlita sig på teknikens under i alla lägen, känns långt borta. En fin liten gimmick från manusförfattarna som adderar till att det hela landar i en mänsklig och trovärdig grund, och ger en extra spänningskrydda förstås när livet hänger (bokstavligen) på en buggig väggfasad-klättrar-handske... James Bond skulle med egna händer avrätta Q om det någonsin hände honom!  

Enda invändningen har jag egentligen mot filmens fuling. Skitkul förstås att en svensk tillåts stå för det stora hotet mot världens och mänskligheten, mig veterligen är det första gången det sker på film. Michael Nyqvist spelar Kurt Hendricks, en Stockholms Universitets-professor som ledsnat på tillvaron och planerar att skjuta iväg några missiler mot väl valda mål. Förutom att han tillåts hålla ett långt föredrag på svenska (fnissvarning!) är karaktären tyvärr filmens svagaste länk. Inget ont om Nyqvist här, men han får inte många manussidor till sitt förfogande, och hinner aldrig bli den där elaka, härliga och farliga motståndaren till Cruise och kompani. 

Trots det finns det här gott om spänning, tempot är för det mesta högt och stuntsen våghalsiga och inte sällan häpnadsväckande. "Ghost Protocol" är en film gjord med stor kärlek till spiongenren och respekt till föregångarna i serien. Två och en halv timme senare kommer jag ur ur biografen och är helt slutkörd. Mörbultad, omskakad och fasligt underhållen.