Moon 2009

"Moon" är nämligen den allra mest sällsynta av fåglar: en intelligent science fiction-film av den gamla skolan. Och med gamla skolan menar jag verkligen det. Det här är en film som är öppet och ogenerat inspireras av klassiker som Kubricks "2001", Turnbulls "Silent Running" och Tarkovskys "Solaris". Sämre förebilder kan man ha.

Duncan Jones månfabel är i själva verket antitesen till de korkade storproduktioner som "Surrogates" eller "Transformers" som har tillåtits forma bilden av science fiction-film som ytlig och fixerad av storslagna effekter. Här är tempot sävligt, skådespelarna få och relativt okända och det finns inte en enda actionscen i sikte. Men Jones existentiella kammardrama i rymden har något som de stora Hollywoodkusinerna tappat på vägen: idéer.

I en nära framtid har mänskligheten etablerat en bas på månen. Här bryter automatiserade gruvrobotar Helium-3 för att sedan skeppa ned det värdefulla ämnet till jorden. Den enda människan på basen är astronauten Sam Bell (Rockwell) som arbetar med att se till att alla system fungerar som de ska. Hans enda sällskap är roboten Gerty (med röst av Kevin Spacey), några växter och den miniatyrmodell som han långsamt bygger. Så, när det bara är två veckor kvar till han ska resa hem till jorden, börjar märkliga saker hända på basen. Är han verkligen ensam på basen, eller håller han på att bli galen?

Om man kan sin science fiction-genre är det inte särskilt svårt att lista ut vad som kommer att drabba stackars Sam. Det här vet naturligtvis regissören om och vänder Bells värld på ända redan en tredjedel in i filmen. De som förväntar sig en fantastisk twist på hela berättelsen blir kanske besvikna. Men Duncan Jones är inte M. Night Shyamalan och "Moon" handlar om mer än att dra undan mattan för publiken. Mer tänker jag inte säga här, för den här berättelsen förtjänar att ses utan förhandskunskaper.

Sam Rockwell är rakt igenom lysande från början till slut. Om han tidigare varit en intressant birollsskådis är han från och med nu ett namn att räkna med på riktigt. Kevin Spaceys entoniga röst känns till en början lite väl mycket som just Kevin Spacey men snart känns även han given i som Gertys röst.

Det är dessutom en vacker film, trots att den lika gärna skulle kunna vara inspelad 1985, eller -75, för den delen. Här finns knappt en CGI-effekt att se, i princip allt är byggt med miniatyrmodeller enligt den gamla skolan. Den analoga känslan tillsammans med den retrosunkiga stilen på allt från kläder till rymdbasens interiör gör ironiskt nog att "Moon" känns som en frisk fläkt i jämförelse med dagens stelopererade botoxeffekter.

"Moon" är inte perfekt rakt igenom. I mittpartiet tappar filmen tråden för en kort stund och här och var tar Jones en felnot som märks desto mer på grund av den annars så genomtäta stämning som råder från början till slut. Men vad spelar det för roll när Rockwell gör sitt livs roll, när modellmakaren från "Alien" ersätter kalla digitala effekter och Jones har en riktigt bra historia att berätta.

Så Duncan Jones har debuterat med en omedelbar klassiker. Rimligtvis borde vi snart få se den på svenska biodukar, åtminstone i storstäderna? Nej, så enkelt är det inte. Tydligen anses inte smart science fiction-film vara säljande och vi får nöja oss med de ynka tre visningar som gick av stapeln på Stockholms filmfestival. Otack är världens lön.