Moonrise Kingdom 2012

Föräldralösa Sam (Jared Gilman) mobbas av sina scoutkamrater och forslas runt mellan olika fosterfamiljer p.g.a. sitt säregna beteende. Suzy (Kara Hayward) vantrivs likaså hos sina föräldrar (Bill Murray och Frances McDormand) som inte förstår henne. Sam och Suzy bestämmer sig för att rymma tillsamman. Ledda av en polis (Bruce Willis) och Sams scoutledare (Edward Norton) börjar invånarna i den lilla staden söka efter paret i skogen.

Anderson har alltid haft god relation till sina udda karaktärer, vare sig det handlat om tonåringar, dysfunktionella familjer, bröder eller - som senast - rävar. Här riktar han sig för första gången in sig på den yngre generationen men det är för all del ingen barnfilm utan snarare minderåriga, lillgamla versioner av Wes Anderson-figurer som upptäcker kärlek och frihet tillsammans ute i det vilda.

Som vanligt i Andersons filmer är själva historien ingenting spektakulärt utan en ganska simpel sådan. Den är här t.o.m. stundtals förutsägbar och tillrättalagd, speciellt i några vaga men unkna könsroller som representeras av en typiskt nördig, glasögonförsedd hjälte och en känslig, vacker och litteraturälskande hjältinna. Men regissörens känsla för stil, atmosfär och subtil, komisk tajming är lika elegant som alltid.

Förutom det som alltid utsökta fotot och härliga användandet av musik lyfts filmen först och främst av ett gäng superba barnaktörer (som förutom huvudrollsinnehavarna inkluderar ett gäng scouter). Suveräna debutanterna (!) Gilman och Hayward (som vi troligen och förhoppningsvis lär få se mer av) lyckas faktiskt tillsammans med sina jämnåriga motspelare helt överskugga de stora stjärnnamnen i filmen.

Det bör dock tilläggas att både Willis, McDormand, Harvey Keitel (dock i en tidsbegränsad roll), alltid lysande Tilda Swinton och Norton alla gör sig väldigt bra i Andersons värld. Det är särskilt kul att se Norton åter på vita duken, och i en för honom lite ovanligt komiskt sammanhang. Anderson-musorna Murray och Jason Schwartzman gör vad de ska.

Som vanligt kan filmen tyckas vara lite väl självbelåtet stilsäker och pretentiös för sitt eget bästa och den mer kommersiella publikens tålamod lär prövas. Det är inte den typ av film där stämning och känsla går före handling och action. Det händer inte alltför mycket och karaktärsutveckling är hårfin. Men uppskattar man lågmäld, finstämd film - eller regissörens tidigare alster - är den lätt att smälta med ett leende på läpparna.