Nader och Simin – En separation 2011

Simin (Leila Hatami) vill flytta utomlands med sin familj, men maken Nader (Peyman Moaadi) vägrar då han prioriterar att ta hand om sin alzheimersjuke far. De separerar och dottern, som bor kvar hos Nader, hamnar i kläm. För att förvärra saker och ting uppstår en dramatisk konflikt mellan Nader och den djupt religiösa kvinna som han anställt för att ta hand om fadern. När ett gräl urartar blir polisen inblandad och snart står allas framtid på spel.

Det stora problemet med "Nader och Simin - En separation", om man inte kan det persiska språket, är att det inte är det lättaste att hänga med i dialogen och undertexterna, då dialogen ofta går på i hypertempo. Kan man överkomma den tekniska tröskeln så finns det ett spännande och engagerande drama att hämta ur denna - åtminstone i hemlandet - kontroversiella film (den stoppades av iranska regeringen efter ett uttalande om censur av regissören).

Utan några större, dramatiska gester utvecklas intrigerna och karaktärerna skalas av lager för lager. Man undviker något pompöst melodrama och fokuserar istället på teman som religion, lojalitet, heder och familjevärderingar - något den mest inskränkte svensson kan relatera till, trots kunskapsbrist om den iranska kulturen. För den icke insatte kan vissa detaljer, som att kvinnor och män ej får röra varandra, samt utdragna konversationer om - i våra öron - obetydliga ting anses underliga, men de mänskliga faktorerna är ändå det som triggar filmen.

Filmen kräver utan tvekan sitt tålamod, och historien är stundtals överdrivet invecklad och förutsägbar. Personligen kan jag erkänna att jag tappade fokus stundvis (kan också bero på trötthet, vilket inte är den ultimata grunden för en utländsk, dialogbaserad film). Men de trasiga människorna och deras tragiska situationer engagerar, likt vilka människoöden som helst. Ibland känns allting hopplöst, ibland anar man en strimma ljus i kärleken mellan barn och deras föräldrar. Ofta blir man arg och förstår sig inte på karaktärerna, men man bryr sig ändå om hur det ska gå. Att fela är mänskligt, vilket är en av filmens många självklara budskap.