Narnia: Kung Caspian och skeppet Gryningen 2010

I "Berättelsen om Narnia: Kung Caspian och skeppet Gryningen" är det de två yngre syskonen Lucy och Edmunds tur att göra vad hela C. S Lewis mastodontfantasyverk i grund och botten handlar om: att växa upp. Den snusförnuftiga Susan och äldsta brodern Peter, som är så tråkig att klockorna stannar, får alltså den här gången inte följa med till det magiska landet eftersom de redan har blivit "vuxna". Detta är positivt också därför att den sammansatte och inte fullt lika sötsliskigt gode Edmund alltid har varit den intressantaste karaktären i syskonskaran, och eftersom femtonåriga Georgie Henley, som spelar Lucy, äger större charm och utstrålning än de andra tillsammans.

Med sig har de två Pevensie-barnen även sin gräsliga lilla kusin Eustace (vars namn när det uttalas låter påtagligt likt det engelska ordet "useless"), som på ett utmärkt sätt levererar både comic relief och inskränkt, tjurig skepticism. Under resans gång får vi i en ganska inkonsekvent speakernarration ta del av denne lille misantrops cyniska dagboksanteckningar; här ger han uttryck för sina tankar om Narnia och sina upplevelser som "kidnappad" dit, och dessa små hatiska vittnesmål är en av filmens största behållningar.

En ny praktisk omständighet är att den brittiske fyrtiotalisten Michael Apted har placerat sin ohyggligt rutinerade lekamen - han har regisserat långfilm sedan början av sjuttiotalet och TV sedan tidernas begynnelse - i registolen, istället för Andrew Adamson som hade hand om de två första Narnia-filmerna. Lustigt nog är det trots detta faktum just i personregin och skådespelarprestationerna som "Kung Caspian och skeppet Gryningen" stundtals brister, och särskilt Skandar Keynes i rollen som Edmund verkar periodvis föra en inre monolog med sig själv om något helt annat. Man får heller inte njuta av Tilda Swinton som den elaka häxan i mer än ett par fragmentariska ögonblick - av förklarliga skäl eftersom Aslan slog ihjäl henne i den förra filmen - och när en väsentlig del av rollbesättningen utgörs av datoranimerade varelser hade det varit skönt med en gammal god brittisk teaterräv någonstans i den för att skänka välbehövlig tyngd.

Men ingen motsvarighet till Michael Gambon eller Ian McKellen i Narnia alltså, och i jämförelse med just "Harry Potter" och "Sagan om Ringen" saknar denna film både svärta och djup. Detta lär dock spela mindre roll för de barn som går och ser "Kung Caspian och skeppet Gryningen" med sina föräldrar under julhelgen, och den tredje Narnia-filmen ligger allt som allt närmre "Häxan och Lejonet" än sin (ganska mediokra) föregångare i kvalitet. Den bjuder på ett relativt fokuserat och underhållande äventyr, för just familjen.

Som tittare bör man dock vara beredd på en del njurslag i form av de floskler och plattityder som Lewis dygdlära stundtals tar sig uttryck i, med allt vad det innebär av övertydligt moraliserande och kristet färgade Oprah Winfrey-aforismer. "We have nothing if not belief", och så vidare. Men så är det i landet där Jesus går på jorden i form av ett stort gyllene lejon och där de mest berömvärda karaktärsegenskaper man kan ha är saxade direkt ur Nya Testamentet.

Dessutom dyker inte Mikael Persbrandt upp i någon otippad roll. Bara en sådan sak.