Niceville 2011

Om och om igen ser man filmer som man inser har något bra i grunden, men där det är svårt att förstå varför de gjort de val de har gjort. De är ofta för långa, innehåller för många olika karaktärer och den röda tråden liknar mer ett trassligt nystan. Nästan alltid är de här filmerna baserade på böcker. 

Redan när jag köper biljetten till ”Niceville” undrar jag hur de ska lyckas dra ut den här fina - men samtidigt enkla - historien på två timmar och 17 minuter utan att det ska kännas långt. Svaret är att det gör de inte. 

Det känns som om det tar evigheter innan ”Niceville” visar sitt rätta jag. Tanken är nog inte att det ska vara en film som direkt kommer till skott, som får en tydlig vändning och som är på väg mot ett speciellt mål. Kanske har de tänkt sig ett mer beskrivande verk som i lugn och ro målar fram en bild, men filmen hamnar någonstans mittemellan vilket förvirrar.

I den enbart två år gamla boken, skriven av Kathryn Stockett, vilken filmen bygger på är det tre kvinnor som ger sin bild av relationerna mellan den svarta hemhjälpen och de vita familjerna de jobbade hos i Jackson, Mississippi på tidiga 60-talet. 

Filmen ger först sken av att ge huvudrollen åt Skeeter (Emma Stone/"Easy A", "Crazy Stupid Love"), en ung vit kvinna som precis avslutat sin collegeutbildning och nu försöker slå sig in på jobbmarknaden som reporter. 

Skeeters barndomskamrater sätter sig över sina svarta hembiträden medan hon själv ser orättvisorna och känner att här finns en bok att skriva – där de svartas syn på saken står i fokus. Hon börjar med att prata med Aibileen (Viola Davis/"Tvivel", "Far From Heaven"), en lågmäld medelålders kvinna, som jobbat i åratal för samma familj och nu arbetar för en av döttrarna som hon praktiskt taget uppfostrade.

Den tredje rösten i boken som i filmen har en mer tydlig birollskaraktär – om än en av de färgstarkare sorterna – är ett annat hembiträde, Minny, vars vägran att rätta sig in i ledet får henne att förlora jobbet. 

Den handling som filmen har bestämt sig att kretsa kring är hur en lag håller på att formas som kräver att alla vita hushåll ska ha en speciell toalett utomhus för den svarta hjälpen så att de vita slipper ”smittas av svarta sjukdomar”, som man uttrycker det. Det är framför allt den här orättvisan som får Skeeter att vilja skriva sin bok och förutom Aibileen är det Minny som först ställer upp och berättar.

Det finns mycket bra skådespeleri i ”Niceville” och väldigt många välskrivna och välspelade karaktärer. Allra skönast och samtidigt mest tragisk är Jessica Chastains ("Tree of Life") utstötta och white-trashiga Celia Foote, som så gärna vill luncha med de andra fina flickorna men som bara inte passar in hur hon än försöker. 

I toppen av kretsen som Celia gärna vill tillhöra finns Hilly (Bryce Dallas Howard/"Spider-Man 3", "Livet efter detta"), kvinnan som driver frågan om separata toaletter – en riktigt osympatisk och ytlig typ som gör sig bra som antagonisten. 

Annars gillar jag mest hennes mamma (Sissy Spacek/"Carrie", "In the Bedroom"), en förvirrad på gränsen till senil äldre dam som hade placerats på hem för länge sedan av den själviska dottern om det inte var för att den mest fantastiska kokerskan i trakten – Minny – var knuten till henne. 

Det finns mycket att plocka ifrån här. Självklart är rasfrågan som det hela kretsar kring en angelägen historisk påminnelse om att det inte var så länge sedan som det var politiskt okej att prata om segregering som en självklarhet.