Nick och Norahs oändliga låtlista 2008

Det fanns en tid då sann kärlek uttrycktes genom det skrivna ordet. Då talar jag inte om Facebook-statusuppdateringar eller fem-i-tre-SMS utan om den förlorade konstformen kärleksbrev. Min generation har ersatt breven med blandband och mix-CDs, noggrant samansatta av de rätta låtarna för att imponera med musiksmak och ett emotionellt djup.

Men hur välkomponerade indiepopskivor den deprimerade New Jersey-basisten Nick (Micheal Cera) än bränner så kommer han ändå inte närmare en återförening med exet Tris (Alexis Dziena).  Trots att hon bara slänger skivorna över axeln, hånskrattandes åt hans ambitiösa cover-art fortsätter Nick att komponera plattor som "The Road to Closure Vol 12", skivor som Tris skolkompis Norah (Kat Dennings) plockat upp och som övertygat henne om att denne okände Nick kan vara hennes själsfrände.

Nick är den ende heterosexuelle medlemmen i indierockbandet "The Jerk-offs", hans nattliga äventyr med Norah tar fart efter en klubbspelning, när de två hamnar i Nicks gul-rostiga öststagsbil som lätt misstas för en taxi. Tillsammans gör de stan osäker i jakten på deras favoritband som ska ha en sällsynt hemlig spelning någonstans på Manhattan, det blir även en jakt på Norahs överförfriskade kompis Caroline som tros spy i en soptunna någonstans på Manhattan (kanske i den där Adam Samberg gör sin sköna cameo?). Under resans gång både spelas och uppstår ljuv musik i takt med att vi vävs in i övertygelsen om att Manhattan är möjligheternas stad om natten - även för kids under 21.

Michael Cera som hade ett storartat genombrottsår med "Superbad" och "Juno" 2007 är här tillbaka i sin för högt uppzippade hoodie med det härliga tonfallet och den magiska deadpan-timingen som gjort honom till världstjärna över en natt, frågan är dock om han har några fler strängar på sin lyra?

Trots att Cera är den mest namnkunnige figuren i rollistan är det här tjejernas film, Kat Dennings glänser rejält som den avslappnade och verbalt vasse college-tjejen Norah. Bäst är dock, Ari Graynors Caroline som fångar allt det klumpiga, högljudda, känsloladdade, ohygieniska, sorgliga, svultna, förvirrade och fruktansvärt underhållande i en ung kvinnas stegrande fylla.

Det är knappast svårt att dra paralleller till "Juno" när Cera upprepar samma roll och  introt, postern, musiken och det Diabolo Cody-influerade manuset känns hämtade direkt från förra årets roligaste anti-abort-film, även om storyn har mer gemensamt med Richard Linklaters "Bara en natt". Trots sporadiska skratt och fin kemi mellan huvudrollerna så är det största problemet med "Playlist" att den anstränger sig för hårt för att vara unik när den egentligen är helt ordinär, alla som någonsin skapat en "stämningsplaylist" med nogrant utvalda låtar inför ett dambesök får lära sig samma läxa som "Elizabethtown"-regissören Cameron Crowe och "Playlist"-regissören Peter Sollett tvingats till - det räcker inte med ett slickt-soundtrack för att skapa magi. Spar biocheckarna, köp soundtracket istället och starta jakten på någon som hör livet med samma öron som du.