Orphan 2009

Paret Colemans tredje graviditet slutade i tragedi. Efter en tid av sorg och bearbetning beslutar de sig för att genomföra en diskuterad adoption av en lite äldre flicka, och får med sig ryska flickan Esther hem. Till en början verkar allting hur bra som helst, bortsett från sedvanlig försiktighet och svartsjuka från familjens son, men det dröjer inte länge innan obehagliga saker börjar inträffa, gammalt groll om alkohol och otrohet bubblar upp till ytan, och därefter går stämningen bara från dåligt till värre. 

Inledningen av "Orphan" är drömlik och sätter utmärkt scenen med sin krypande känsla av mardröm. Här finns inslag, ganska gott om, av billig skrämseltaktik, men fokus är ändå på ordentlig uppbyggnad av historien, av att det där effektiva obehaget som vanligen glöms bort i västerländsk skräck/rysare.

Likaledes har karaktärerna för en gångs skull inte glömts bort. Kate och John Coleman, spelade av Vera Farmiga ("The Departed", "Up in the Air") och Peter Sarsgaard (en förbaskat fin skådespelare som förtjänar ett uppmärksammat genombrott i Hollywood), är mänskliga och tredimensionella karaktärer med fel och brister i såväl sina bakgrunder som de beslut som tas genom filmen, och de känns alltigenom äkta.

Den relativa nykomlingen Isabelle Furhmans gestaltning av adoptivflickan Esther är i samma linje. Hon skildras på ett nyanserat, lite annorlunda vis, beräknande och noggrann men håller inte nödvändigtvis sin mörka sida dold. Jag uppskattar det, hur hon inte bryr sig men samtidigt är oerhört medveten. Kanske är det inte ett under av trovärdighet, det är trots allt en hel del filmisk jäkelskap hon får ställa till med, men det hålls ändå inom gränserna för filmens verklighet. Esther är en blandning av Damien från "Omen" och spökflickan från asiatiska skräckis, fast värre och mer realistisk. Det är förstås realismen som gör att hon känns värre, men ändå, det fungerar.

Med det inte sagt att "Orphan" är ett modernt mästerverk, det saknas en del i form av djup och helt oförutsägbar är den förstås inte, den hör däremot till en typ av klassik amerikansk skräck/rysare som inte görs längre, och den lyckas dessutom ta det ett steg längre. Det är hedervärt och ger oss en av de mer underhållande (och snyggare - jag borde skämmas om jag inte åtminstone i förbifarten nämnde fotot) skräckisarna från Hollywood på ganska länge.