People Mountain People Sea 2013

Fast samtidigt kommer det med en känsla av att det har gjorts förut och efter en stunds stilla fascination började uttråkningen vissla. Efter ett par av de scener som passat bättre som slut kommit och gått (vilar Peter Jacksons ande över filmen?) börjar frågan om vad poängen är dyka upp.

Och kanske är frågan om poängen själva poängen. Det är inte ett ovanligt budskap i hämndhistorier, i frågeställningen finns absolut poänger att göra, det behövs däremot någonting mer. Någonting mer som driver.

Samtidigt är det inte en tråkig rulle rakt igenom. Utmed finns starka scener, roliga scener med inslag av smått absurd, och mörk, humor. Det finns ett slut som jag verkligen gillar och som resten av filmen, när man tänker efter, väldigt naturligt leder upp till.

Och det sparsmakade användandet av musik är lysande i hur den stärker de tillfällen de används. Som explosioner.

Men det räcker inte. Det hjälper till men det räcker inte.

Filmer med långsamt tempo brukar ofta kritiseras med att ingenting händer. Jag brukar i gengäld försvara det med att mycket händer och gör så under ytan. I "People Mountain People Sea" händer det onekligen saker men, nej, det känns faktiskt alldeles för sällan så.