Persepolis 2007

Marjane Satrapis självbiografiska serieroman ”Persepolis” har gjort succé världen över. Historien om hennes uppväxt - från de första åren av den islamistiska revolutionen till hennes tonårsexil i Wien under åttiotalet - berättades med svärta och stor humor. Men hur har historien klarat överföringen till vita duken kan man fråga sig? Alldeles utmärkt visar det sig.

Vi får följa lilla Marjanes uppväxt från den, i hennes ögon, relativt bekymmerslösa tiden under den korrumperade Shahen till den nya islamistiska regimen och dess religiöst motiverade förtryck. Marjanes lilla familj anpassar sitt liv efter de allt hårdare omständigheterna men hittar hela tiden andningshål i förbjudna fester och gemenskap med vänner och grannar. Det är en riktigt sorglig bild som målas av Marjanes lilla familj, men samtidigt är den optimistisk då den visar dessa människors enastående förmåga att anpassa sig och hitta en dräglig tillvaro även i mörka tider.

De första fem minuterna av filmen var jag lite orolig över animationens kvalitet men det visade sig vara helt obefogat. ”Persepolis” är en av de vackraste animerade filmerna jag någonsin sett (ja, det inkluderar ”Råttatouille”…). Större delen av filmen är svart-vit men det är verkligen inte något problem, snarare tvärtom. Det är något tidlöst över de handritade miljöerna som det franska animationsteamet har skapat som inte har något motstycke i modern animerad film. Att sedan en stor del av animationen faktiskt är gjord på datorer är en annan femma, tekniken utnyttjas bara där den verkligen gör nytta.

Marjane skildras som en ständigt nyfiken, ifrågasättande och ganska kaxig person. Hon är stundtals riktigt rolig, som när hon tappar humöret (vilket hon gör med jämna mellanrum) och skäller ut allt och alla i hennes närhet med mer eller mindre fyndiga kommentarer. Samtidigt är en hon modig och självständig ung kvinna som inte drar sig för ifrågasätta auktoriteter var hon än möter dem. Värd att nämna är även hennes mormor som agerar som moralisk kompass för Marjane samtidigt som hon vräker ur sig fantastiska filosofiska visheter förtäckta till grova fyndigheter. Eller den politiskt engagerade farbrorn som drömmer om ett nytt och fritt Iran men går ett allt mer tragiskt öde till mötes.

”Persepolis” är en mörk film men även riktigt, riktigt rolig. Jag skrattar flera gånger högt åt Marjanes absurda dagdrömmar. Det är dessutom en film där animationen känns som en helt oumbärlig del, jag har mycket svårt att se hur den skulle kunna bli lika bra som en ”vanlig” film. Tyvärr tappar berättelsen en del fart i sista akten, men det är i stort sett det enda negativa jag kan peka på. Regissörerna Satrapi och Paronnaud har lyckats skapa en strålande vacker film. Det var länge sedan en animerad film fick mig att känna så här. Gå och se!