Pineapple Express 2008

Att det återigen är dags för en produktion som på ett eller annat sätt är signerat radarparet Judd Apatow och Seth Rogen, känns som en välkommen höstpresent. Tyvärr är det en sådan gåva man önskar att man skulle lämna tillbaka för pengar till något annat.

För faktum är att ”Pineapple Express” är en stor besvikelse från teamet som har skapat så pass roliga filmer som ”På smällen” och ”Supersugen”. Där de filmerna kändes som hysteriska och varma betraktelser av människor i USA är detta alster mer ett skämt som dragits ut till groteskt långa proportioner.

Hollywoods nye älskling Seth Rogen spelar Dale Denton, en inkasserare med Miss America-liknande flickvän, som på fritiden gärna röker starka jointar och drömmer om en karriär som radiopratare. När han en dag besöker sin langare, den ständigt höga och mormor-älskande Saul Silver (en James Franco på dekis) och får prova ett gräs kallat Pineapple Express som, enligt experten, verkar skapat i himmelen tror han att lyckan är gjord.

Men snart visar det sig att jointen snarare är en biljett rakt till helvetet, sedan Dale lyckats tappa den efter att blivit vittne till ett iskallt mord där dessutom en stenhård polis (Rosie Perez) var inblandad. Eftersom Pineapple Express endast har sålts till två eller tre killar i hela USA och att grundlangaren själv var inblandad i mordet blir både Dale och Saul inkastade i en frenetisk jakt, som slutar i våldsam konfrontation där både kroppsdelar och kulor flyger all världens väg.

”Pineapple Express” har egentligen en rätt kul grundidé som tyvärr aldrig utnyttjas speciellt väl. Tanken att skurkarna tror att pundarna är kalkylerande lönnmördare när de i själva verket mest springer omkring höga som hus, låter på pappret väldigt kul. Tyvärr gör man i stället någon form av Jackass-version av det hela med en oändlig rad slagsmål som varken tillför något eller roar. Seth Rogen och Evan Goldberg måste antagligen ha rökt på rätt friskt under spåningsmötet, för det mesta som händer är att en massa irriterande människor svamlar oavbrutet. Det är kul med filmer som struntar i gränser, men från ett berättarperspektiv skulle filmen mått bra av att ha stramats åt rejält.

Å andra sidan är detta definitivt första gången någon av skaparna satsat på en actionfilm. Resultatet där är rent tekniskt helt okej, framför allt Francos doja genom ett bilfönster är riktigt skön, men det är svårt att se någon annan anledning till alla biljakter och skjutorgier än att Rogen/Goldberg alltid drömt om att få leka Arnold. Tonen i filmen skiftar också mer än lovligt, ibland är det svårt att veta om vi ska skratta, känna spänning över hur det ska gå eller förfasa oss på riktigt.

På den positiva sidan är ändå att skådespelarna kastar sig hals över huvud ned i det skruvade materialet med energi och lust. Seth Rogen har en underbar förmåga att alltid förmedla värme och sympati trots allt dumt han gör, James Franco är imponerande sunkig och Danny McBride en absurd, men smått charmig mellanhand. Och det är även roligt att regissören David Gordon Green, som tidigare endast gjort svåra dramer med tung text, lyckats orkestrera något så galet som detta.

Det som ändå fäller ett negativt avgörande är att ”Pineapple Express” både försöker och tar i alldeles för mycket, vilket gör att grundmaterialet aldrig blir speciellt kul. Att se filmen känns onekligen som att vara nykter på ett riktigt fylleslag. Som att inte förstå ett skämt som berättaren själv finner väldigt roligt.