Play 2011

"Play" är, liksom "De ofrivilliga" inspirerad av verkliga händelser. Några tonåriga ligister plockade upp och lurade iväg yngre barn för att på ett uttänkt, manipulativt sätt råna dem på mobiler, plånböcker och andra värdesaker i Göteborg för antal år sedan. Filmen skildrar ett av fallen där fem pojkar förföljer tre några år yngre killar från en klädbutik till ett gatuhörn där de med anklagelsen att en av de yngre stulit mobilen till en av deras bröder lockar iväg dem på en oförutsägbar resa genom staden.

Att förövarna är av invandrarbakgrund medan offrena vita är bara ett av många knep Östlund tar till för att provocera och tvinga publiken att reflektera över samhället. Östlund skapar briljant detaljer och situationer ocensurerat tagna ur den sanna vardagen, med allt från fega, svikande vuxna som varken vill eller kan förstå de utsatta barnen till ungdomarna själva vars självförtroenden och lojalitet ständigt sätts på prov när både förövare och offer vänder sig emot sina egna.

Skådespelarna, främst de unga, känns helt autentiska i sina roller och dialogen således naturlig. Den märkliga situationen liknar ett våldsbefriat kidnappningsdrama där hotet istället för vapen utgörs av en översittarattityd och kaxighet som bara vissa typer av ungdomar besitter. Tankarna går stundtals till "Funny Games" och liknande psykopatfilmer där frustrationen över skurkarnas omotiverade elakhet och fulspel blir näst inpå olidlig men här handlar det mer om en olycklig segregation i samhället och misslyckad uppfostran som grund snarare än ren ondska. Barnen är ju trots allt bara barn.

Till de få invändningarna jag kan ha är att vissa händelser i filmen känns väl slumpartade och smått orealistiska. Även de vuxna karaktärerna och några av deras repliker känns väl dramatiserade och teatraliskt enformiga även om det inte stör mycket då barnen ständigt är i centrum. Den putslustiga sidohistorien med en glömd vagga på en tåg känns inte heller riktigt motiverat och slutklämmen där den binds ihop med huvudhandlingen är inte helt tillfredställande.

Men det är detaljer i marginalen som inte bör hindra någon från att se en av årets mest intressanta och relevanta svenska filmer. Filmen når inte samma höjder som Östlunds underskattade (noll Guldbaggar av fem nomineringar!) "De ofrivilliga" men hans personliga berättarstil, bildspråk och förmåga att klä av den svenska människan och blotta dess beteenden och svagheter gör honom fortfarande till en av Sveriges bästa och fascinerande regissörer.