Polis 2011

Pedofiler, barnmisshandel och tonårsgraviditeter. Det är bara en del av vardagen för personalen på polisavdelningen som specialiserar sig på brott mot barn. Att göra en film om dem borde däremed betyda att det blir en ultraseriös deppfest av monumentala proportioner. Men faktum är att skådespelerskan och regissören Maïwenn lyckas med konststycket att göra en varm, trovärdig och överraskande långfilm. Själva inramningen börjar med att fotografen Melissa (Maïwenn själv) under några månader ska följa polisavdelningen och dokumentera deras vardag.

Största delen av filmen saknar dock helt narrativ och vi kastas rakt in i polisernas arbete som skiftar mellan fruktansvärda intervjuer med barn som blivit våldtagna och luncher där de själva sitter och diskuterar sina komplicerade sexliv och politik. Kontrasten borde bli för stor, men faktum är att "Polisses" största fördel just är att den visar att poliser också måste få skratta på jobbet. Bland fantastiska scener som blandar varm komik med nattsvarta skeenden finns en busstur med ett flertal rumänska flyktingbarn som slutar i ett dansparty, en helt hysterisk intervju med en tonåring som gett oralsex i utbyte mot sin telefon och ett energiskt bråk mellan två muslimer om hur Koranen inte tycker att tvångsäktenskap är okej.

Maïwenn har baserat samtliga fall på riktiga händelser och precis som i verkligheten får vi i de flesta fall aldrig veta vad domen blev. Skådespelarensemblen är helt fantastisk där framför allt Karin Viard och Joey Starr står ut.

Det finns brister. Det överraskande och rumphuggna slutet känns inte tillfredställande och Maïwenns egen sidohistoria om fotografen som faller för en av poliserna känns malplacerad och från en annan film. Den mer klassiska filmiska romansen tar fokus och speltid från den annars ganska unika tonen. Detta till trots, "Polisse" är en av årets mest överraskande filmer med en energi och empati som stannar hos åskådaren länge.