Ond aning 2007

Linda Hanson har en omtumlande vecka. Inte nog med att hennes man halshuggs i en våldsam bilolycka, dagarna verkar också ha slutat följa en konsekvent ordning vilket gör henne smått galen.

Dagen efter dödsbudet, som får Lindas värld att rasa, vaknar hon nämligen upp och finner sin man i köket drickandes kaffe som om inget hänt. Linda har svårt att skaka av sig vad som verkar vara en ovanligt realistisk mardröm. Håller hon på att bli knäpp? Är allt en litiumorsakad inbillning? Eller kan det vara så att hon fick en inblick i framtiden - och vad kan hon isåfall göra åt det?

Om det här låter bekant, är du inte ensam.”Premonition” har en sådan story man sett ungefär hundra gånger förr, fast man kanske inte riktigt kan sätta fingret på en speciell titel. ”Déjà Vu” kommer närmast till hands, även om Sandra Bullocks dramathriller saknar både budgeten och explosionerna som gjorde Denzels rulle underhållande. På tal om déjà vu kan jag heller inte låta bli att tänka på Bullocks senaste, romantiska ”Huset vid sjön” från i fjol. Och här är likheterna desto fler. ”Premonition” må vara en rätt idiotisk idé i grund och botten, men det finns ingredienser som gör filmen rätt vacker och medryckande på sina ställen.

Trots den övernaturliga grunden är “Premonition” i slutändan mer av ett romantiskt drama, som spelar på idén att de flesta unga älskare är bara vagt medvetna om att den tidiga passionen någon gång kommer att svalna. Vad händer när barnen, huslånen och övertidsarbetet kommer och förhållandet sedan länge går på rutin? När Linda börjar ifrågasätta om hon vill rädda makens liv och därmed deras äktenskap, börjar det bli riktigt gripande. Tårfyllda ögon är inte långt borta, om du är den typen. Berättelsen om att handskas med förlusten av en kärlek hanteras skildras på ett finstämt sätt, och huvudrollsinnehaverskan – ofta oförtjänt sågad – gör en riktigt fin och trovärdig insats med ett brett känsloregister.

Samtidigt får jag ofta känslan att filmen skulle må betydligt bättre i händerna på en mer rutinerad regissör. Okände Mennan Yapo lyckas inte få intrigen att lyfta riktigt, och förlitar sig oftast på skådespelarna och manuset ska göra sitt utan för mycket inblandning. De logiska luckorna, som snarare är en regel än undantag i varje typ av tid/rum-böjarhistorier, försöker man successivt dölja bakom twister som snart gör mer oreda än nytta.

Intresset svalnar å andra sidan aldrig. Publiken sitter ibland som på nålar och undrar hur manusförfattaren ska knyta samman säcken, och förklara precis hur en död snubbe lyckas komma tillbaka till liv igen. Svaret kommer, men är nog inte det smarta svar vi hoppats på. Trots det utgör Sandra Bullocks psykotiska version av ”Måndag hela veckan” en perfekt film för en seg hemmakväll, och trots kalkonstämpeln den själv mot bättre vetande drar på sig, är det den bästa kalkonen jag sett på länge.