Pretty Woman 1990

Prostituerade Vivian (Julia Roberts) räddas av den förmögna affärsmannen Edward (Richard Gere). Jag har svårt att tro att en film med den handlingen skulle kunna ha premiär på 10-talet. "Fifty Shades of Grey" (med premiär 2015) har inte heller den mest fräscha handlingen direkt så det handlar såklart om komplexare saker än vilket årtioende en film har premiär.

Det är svårt att recensera en film som man har växt upp med och som frammanar nostalgi och minnen. Även om jag förstod filmens handling även som barn är det först i vuxen ålder som den fadda eftersmaken av "Pretty Woman" gör sig påmind. Filmen glorifierar både horan och torsken och har (om man ska överdriva) sensmoralen: "om du är hora och arbetarklasskvinna behöver det inte vara kört, hitta bara en överklassman som, med hjälp av pengar och kärlek, omvandlar dig till en fin dam så kan ni sen bli kära och leva lyckliga i alla era dagar". Men ändå är det några anledningar som gör att jag kan och väljer att se filmen på ett annat sätt. Låt mig förklara.

Garry Marshall har regisserat mängder av lågvattenmärken genom åren men han gjorde framförallt ett rätt med "Pretty Woman", den har Julia Roberts. Roberts var 23 år när hon spelade Vivian och blev en av Hollywood största skådespelare. Även om hon hade spelat in "Steel Magnolias" året innan (och blev Oscar-nominerad för bästa biroll) var det denna roll som gjorde att hon blev Julia med hela världen. Roberts är verkligen perfekt i rollen och lyckas skildra både den charmiga, naiva tjejen som den vaksamma kvinnan med ett stort bagage.

Filmen har fått kritik för att den förstärker myten om den lyckliga horan. Vivian är väldigt snygg och har, som bästa väninnan Kit påpekar, aldrig varit en "typisk hora som passat in i miljön". Medan Kit ser ut och beter sig som urtypshoran-på-film anpassar sig Vivian snabbt till sitt nya glamourösa liv. Jag har svårt att tro en prostituerad som aldrig haft någon vettig relation med en man så snabbt låter en torsk (dock en mycket snäll och snygg sådan...) komma henne nära och låta henne bli uppvaktad. Hon är hela tiden öppen för anpassning. Hela hora- och torsk-relationen är en väldigt naiv skildring och i viss mån även kvinnoförnedrande.

Obs, spoiler-stycke! De som har svårt för denna film och till och med föraktar den hatar framförallt den sista sliskiga scenen där Vivian räddas likt en prinsessa eller Askungen efter att några scener tidigare sagt "I want the fairy tale". Men jag tycker att filmens slutreplik räddar denna scen (och filmen i stort). Edward frågar Vivian vad som händer i hennes saga efter att han har klättrat upp och räddat henne och hon svarar "She rescues him right back". Budskapet hade blivit något helt annat om hon svarat " and then they lived happily ever after". Om de hade behållit originalslutet (där satte hon sig på bussen för att åka hem och avsluta sina studier) hade det blivit en helt annan film. Det hade kanske varit ett bättre och mer spännande slut (definitivt mindre publikbefriande) men jag köper det nuvarande tack vare just den repliken. Det var aldrig bara hon som blev räddad och förändrad. Även scenerna på hästpolon och balkong/frukost-scenen ("I never treated you like a prostitute" "You just did") gör att filmen inte bara kan avfärdas som endast kvinnoförnedrande.

Det finns en hel del odödliga repliker och klassiska scener som shoppingen på Rodeo Drive, restaurangen med flygande sniglar, operan, kyssen och slutet. Med vackra kläder och klassiska låtar som "Oh, Pretty Woman" med Roy Orbison och Roxettes "It must have been love" har scenerna etsat sig fast hos många. Det som verkligen gör att denna film har blivit en klassiker är Roberts och Geres kemi som är fullständigt elektrisk. Om Sylvester Stallone eller Al Pacino hade spelat Edward och Sandra Bullock eller Sarah Jessica Parker hade spelat Vivian (ja, de var alla tillfrågade) så hade filmen blivit något helt annat. Gere och Roberts tar fram den största kapaciteten hos varandra, precis som de gör i deras habila återföreningsfilm "Runaway Bride".

Den senare filmen lever även mycket på sina biroller (Joan Cusack!!) och "Pretty Woman" har också utnyttjat varje biroll, alltifrån hotelldirektören Hector (Barney Thompson), via advokaten Philip Stuckey (en fantastisk Jason Alexander som spelar en framgångsrikare och svinigare version av George Costanza) till väninnan Kit De Luca (Laura San Giacomo). Filmen är en hommage till gamla romcom-filmer, dels genom att visa klassiker på TV:n som Vivian tittar på men framförallt genom att de slängt in Ralph Bellamy i en roll. Han brukade spela biroller i Cary Grant- och Katherine Hepburn-komedierna från 30- och 40-talet (och var även den obehagliga doktorn i "Rosemary's Baby"). Det är en fin referens som skvallrar om influenserna och gör att filmen får ett extra plus av mig.

Om man ska se "Pretty Woman" för vad den är - en romantisk komedi - är det en riktigt bra film med mycket charm och humor, men den gör mig inte helt bekväm. Det är en romcom att återse med sina mest kritiska genus-glasögon. Det är viktigt att ha i åtanke att om det hade varit omvända roller, där en kvinna köper en man för sex/sällskap, skulle filmen knappt blivit gjord och verkligen inte placerat sig på biotoppens förstaplats. Och kvinnan hade inte haft vackra inre och yttre drag som Julia Roberts och Richard Gere.