Prince of Persia 2010

När monsterproducenten Jerry Bruckheimer letade efter en ersättare till kassakorna i en viss pirattrilogi föll valet slutligen på en dator- och tv-spelsserie. Med tanke på att "Pirates of the Caribbean" baserades på en nöjesparksattraktion är valet helt logiskt. Målet är att skapa en så kallad mega-franchise och låta uppföljare svepa över världen och generera inkomster för många år framöver. När resultatet, filmen "Prince of Persia: Sands of Time", nu rullas ut i noggrant koordinerade marknadsföringsvågor är insatserna med andra ord höga.

Newell, som tidigare regisserat "Harry Potter och den flammande bägaren" och "Young Indiana Jones", har gjort en svulstig actionmatinéfilm som serveras med alla sedvanliga Bruckheimska ingredienser: bombastisk musik, styltig dialog och ett potpurri av testosteronstinna actionscener. Att en illa dold gliring till Bush-regeringens invasion av Irak har en stor roll i berättelsen får anses vara kuriosa i sammanhanget.

Storyn är enkel, hyfsat effektiv och naturligtvis sanslöst fånig, men det senare hör som bekant till spelets regler. I botten ligger ett familjedrama där den ädle prins Dastan (Gyllenhaal) anklagas för ett hemskt brott och tvingas fly från sina bröders ilska. För att bevisa sin oskuld tvingas han slå följe med den egensinniga prinsessan Tamina (Arterton) som i sin tur vaktar en uråldrig och mycket mäktig artefakt. Det persiska imperiets öde vilar på deras axlar, men frågan är om de kan hålla sams tillräckligt länge för att rädda världen.

Att se Jake Gyllenhaal gestalta en persisk actionhjälte och på kuppen sporta en fantastiskt malplacerad brittisk accent är ungefär så imponerande som man föreställer sig. Det vill säga inte alls.  Det är knappast en ny Harrison Ford vi ser här, inte heller en Johnny Depp för den delen. Då är Gemma Arterton bättre: hon gör en lagom uppkäftig och mycket elegant prinsessa som tyvärr ägnar större delen av filmen med att menlöst munhuggas med den mopsige prinsen utan att ha någon vettig dialog att backa upp det med.

Birollerna är, som sig bör, mer intressanta. Sir Ben Kinglsey som prinsens farbror plirar och blänger effektfullt i varje scen och mascaran rund ögonen blir bara tjockare och tjockare ju längre tiden lider. Kingsley går naturligtvis på autopilot men har ändå tillräckligt med närvaro för att ro det hela i land. Alfred Molina som komisk sidekick och girigbuk går även han an även om skämten är av den mindre lyckade sorten. Dialogen är överlag riktigt skruttig.

Trots alla invändningar - och tro mig det finns en hel del i mitt anteckningsblock- så går det inte att förneka att "Prince of Persia" underhåller för stunden. Miljöerna är vackra, den flortunna persiska exotismen är i alla fall lite uppfriskande och anslaget är stundtals skönt episkt. Bäst av allt är de fantastiskt vackra kostymerna skapade av Penny Rose. De spelar i en högre division än resten av filmen. Så vad blir slutomdömet? Ett rutinmässigt utfört men hyfsat stiligt och synnerligen själlöst actionspektakel. Eller: bra för att vara en datorspelsfilm.