Prinsessa 2009

Premisserna sätts tidigt i "Prinsessa", likt en fingerknäpp på näsan. Vi har den överviktiga Maja (Zandra Andersson) som mest av allt här i världen vill bli skådespelerska. Men problemet är att hon inte riktigt platsar. Hon spelar över i skolans teatergrupp, saknar vänner och suktar efter den hetaste killen (Anastasios Soulis) på plugget som även han tycks ha hemligheter. Perfekt som material till en dokumentär tänker filmaren Erika (Moa Silén). Hittills har hon försörjt sig genom att filma bröllop men med måttet rågat hoppas även hon på en big break. Men som sig bör i en liten moralfilm med stora klyschor går allt fel innan det överhuvudtaget kan gå rätt.

En övergripande intressant historia får problem när man väl börjar undersöka den i sömmarna. Det känns krystat, tillgjort och väldigt påhittat. Möjligtvis ett extra hårt slag med tanke på det smått självbiografiska inslag som det talas om.

I stället pendlar "Prinsessa" fram och tillbaka mellan å ena sidan ett brådmoget storyspråk där ett Bullen-program tycks möta första bästa Hallmark-film och å andra sidan skön ungdomsfilm med möjligtvis övertydliga budskap. Avsikten är behjärtansvärd, att våga vara sig själv, men mellan tanke och genomförande är det uppenbarligen milsvid skillnad. För det mesta är det tråkig tomgång där de potentiellt djupare partierna förloras i ett trevande ostabilt skådespeleri. Förutom Anastasios Soulis och Maria Lundqvist som ges ett torftigt material att arbeta med, finns inte mycket att hämta.

Teresa Fabik sätter punkt för sin originalitet när sagan avslutas i explosiv YMCA-stil. Vore det inte så att Lukas Moodysson redan gjort det för ett antal år sedan hade det varit rent smågulligt. Nu blir det en harmlös kopia av "Fucking Åmål" som förlorar det mesta av sin bärkraft. En film som lider av det grundläggande problemet som stavas ooriginellt, på de flesta nivåer och utan ett vuxet tilltal undervärderar inte bara sin publik men även sina karaktärer. Att tjock betyder efterbliven känns till exempel ganska mossigt.

Ett halvdant slag för kvinnlig självständighet är likaså ett halvdant slag för ungdomsfilm. För "Prinsessa" lämnar inte mycket till avtryck efter mer än en timmes triviala intriger. Synd men sant.