Rango 2011

Som filmrecensent kan det vara oerhört tillfredsställande att få sina förutfattade meningar omkullkastade. Filmaffishen till "Rango", där en kalasfärgad kameleont i crazy hawaiiskjorta står och kramar om en "Rädda Nemo"-liknande plastfisk nedanför Jonny Depps namn - som tar upp mer plats än själva filmtiteln - antydde ännu en dussinanimerad Hollywoodproduktion, den här gången med publikfriande draghjälp från en skådespelare vars senaste rollval kanske inte direkt har varit... lysande (å andra sidan hade Depp kunnat kompensera uselheten hos "The Tourist" utan någon som helst ansträngning, exempelvis genom att slänga upp en webcam på sig själv när han sover). 

Men om jag hade kikat närmare på den där affischen så hade jag upptäckt att Depp här har sällskap av ett helt koppel kompetenta skådisar, att regissören Gore Verbinski visserligen är skyldig till de två senaste "Pirates of the Carribean"-filmerna men också var den som skänkte liv åt den första, att han stod bakom både tokgrymma "The Ring" och lovande "The Mexican", samt att varken Pixar, Disney eller Dreamworks har haft med den här produktionen att göra. "Rango" är istället specialeffektstudion Industrial Light & Magics första animerade långfilm, och i den återfinns därmed element som svårligen skulle tillåtas om någon av de ovan nämnda, uttalat barnvänliga bolagen fick bestämma. Dessutom har John Logan ("Gladiator", "The Aviator", "Sweeney Todd") skrivit manus.

Kameleonten Rango har alltså tillbringat hela sitt liv i ett terrarium. När han av en händelse får chansen att spela Den store Hjälten tar han den följaktligen, särskilt eftersom invånarna i den lilla staden Dirt, dit han anländer efter att ha blivit strandad mitt i öknen, sväljer hans uppdiktade bravader med hull och hår. I Dirt råder akut vattenbrist, och Rango upptäcker snart att detta bara är ett av problemen. Utan någon som helst riktig livserfarenhet eller kompetens har den nye sheriffen snart fullt upp med att fylla skorna som han så att säga har valt ut åt sig själv; det blir ingen lätt match eftersom han förutom att rädda staden från uttorkning måste behålla medborgarnas förtroende, duellera med allehanda banditgäng, vinna flickan och upptäcka vem han egentligen är, allt innan den mytomspunne storskurken Rattlesnake Jake ringlar in i staden och verkligen sätter Rango på prov.

Detta är en alldeles ljuvlig film - intelligent, rolig och egensinnig - där de allra flesta åldersgrupper kan hänga på den identitetskrisande reptilen Rangos äventyr (7-årsgränsen är kanske lite tveksam med tanke på de talrika vuxna referenserna samt nämnde Rattlesnake Jake - åtminstone hade jag fått mardrömmar av honom i alltför späd ålder). Visuellt är det så snyggt att man baxnar och nästan vill sitta kvar till nästa föreställning för att försäkra sig om att man inte har missat något, och manuset jonglerar skickligt med lika delar slapstick, popkultursrefererande och galghumor. "Rango" är i första hand en Western, men en Western som skickligt och okrystat utforskar och leker med sina egna berättarvillkor samtidigt som den lyckas leverera den klassiska fabeln som vi alla har vant oss vid att se. Den ger åt alla håll utan att göra avkall på sin originalitet, och den vågar oftast ta ut svängarna ordentligt.

Framförallt är "Rango" förbannat snygg. Och rolig. Jag önskar den här filmen ett lyckosamt öde i Box Office-mätningar och på kritikerlikstor också av den anledningen att jättar som Pixar och Dreamworks nog inte skulle må dåligt av konkurrensen, i alla fall skulle inte biopubliken det.