Vänner för livet 2007

Efter att i tio års tid blandat riktigt usla försök till komik (”Little Nicky”) med halvlyckade lustspel (”Happy Gilmore”, ”Big Daddy”) och uppriktiga gestalter (”Punch-Drunk Love”), så gör sig drygt 40-åriga Adam Sandler redo för att spela på riktigt. Och som det görs.

I ”Vänner för livet” målar Sandler upp bilden av Charlie Fineman, en trasig man som förlorat hela sin familj i terrorattackerna mot World Trade Center. Charlie spenderar dagarna med tv-spel, vinylsamlande och kinamat. Han är sorglös, men också i total förnekelse.

Av en slump träffar Charlie sin gamla collegekamrat Alan Johnson (Don Cheadle), som är överväldigad av ansvaret som familj och arbete medför. De är varandras motsatser; deras möte öppnar upp möjligheter, men också oundvikliga hinder.

Mike Binder (i registolen) har genom Adam Sandler hittat sin perfekta Charlie, och i ”Vänner för livet” sin perfekta berättelse. Det är en utdragen, mycket kontrastrik krönika över att komma in i livet efter döden. Det är välskrivet och välspelat, Don Cheadle hittar som vanligt rätt i den totala avsaknaden av klichéer, och Jada Pinkett Smith (som Alans fru) balanserar de två motpolerna i Alan och Charlie på ett värdefullt manér. Det är väl egentligen bara Liv Tylers psykolog som försvinner i det stundom kornigt filmade mästerverket.

Att det är bra bör det knappast tvekas om: de förträffliga kontrasterna mellan lycka och elände, lugn och ursinne leder tankarna till Alexander Paynes vinepos ”Sideways”. Men istället för den kaliforniska landsbygden är det New Yorks mindre kända kvarter som står som skådeplats i Binders fullständigt övertygande människoskildring. För en gångs skull är det skönt att slippa se New Yorks skyline.

”Vänner för livet” finner en väg att bli totalt oförutsägbar och den lämnar tämligen många frågor obesvarade. Men, det är knappast luckor, utan snarare små hål i spindelväven som utgör Charlies (och Alans) komplicerade strukturer. Det är förbluffande innehållsrikt: Sandler och Cheadle uppvisar ett omfång av känslor som torde resultera i nomineringsjurys gillande. 

Två fotnoter: Charlie och Alan spelar tv-spelet ”Shadow of the Colossus”, som handlar om en man som förlorat sin älskade. För att återse henne måste han besegra sexton kolosser, monster som styr ett förbjudet land. Varför Charlie spelar är inte svårt att förstå. När slutscenen rullar fram, snurrar också ljudbandet igång Pearl Jams energigivande cover på The Whos ”Love Reign O’er Me”. Tv-spel och musik är periferi i Mike Binders ljuvliga tvåtimmarsfilm, men de exakta och stundtals kolossalt (!) underhållande detaljer gör historian till en underbar vän för livet.