Restless 2011

Enoch (Hopper) är en kringdrivande, föräldralös yngling med ett vietnamesiskt spöke (Ryo Kase) som enda vän och fördriver tiden med att våldsgästa begravningar och studera de avlidna och dess sörjande anhöriga. På en av dessa tillställningar träffar han Annabel (Mia Wasikowska), en liksom honom udda figur som gärna hänger på kyrkogårdar men är mer optimistisk och fascinerad av att studera fåglar. Det underliga paret ter sig till varandra och ljuva känslor uppstår så småningom - men Annabel lider av en obotlig form av cancer som ger henne enbart några få månader kvar att leva.

Den här storyn i fel händer hade lätt kunnat bli en såsig Hollywood-melodram (vilket det redan känns som det gjorts tidigare) men här undviker man tröttsamma klichéer och enkla genvägar (man driver t.o.m. med dramatiska dödsscener i en elak men inspirerad sekvens). Den cancersjuka Annabel görs aldrig till ett offer utan förblir en positiv solstråle som man liksom Enoch faller handlöst för utan möjlighet att värja sig. Enoch blir inte heller någon stereotypiskt "Donnie Darko"-emo utan en trovärdigt förvirrad, frustrerad och ensam pojke som precis som vilket barn som helst hanterar döden på sitt egna, problematiska sätt.

Att huvudrollsinnehavaren heter Hopper i efternamn är ingen slump. Henry är således son till legenden Dennis men här finns inte ett spår av ett kändisbarn som behöver stå i skuggan av berömd släkting. Hopper är en unik, fantastisk skådespelare som fullständigt äger filmduken och gör ett livs levande, ärligt porträtt av en spännande karaktär. Ett oundvikligt genombrott och en klockren start på karriären. Han matchas väl av Wasikowska som här bevisar att hon passar minst lika bra om än inte t.o.m. bättre i smalare sammanhang och i färgstarkare, livfullare roller.

Gus Van Sant är en minst sagt ojämn regissör som gärna varvar intressanta, stjärnfyllda Hollywood-filmer ("Will Hunting", "Milk") med tyngre indierullar ("Elephant", "Paranoid Park"), och även obegripliga kalkoner ("Psycho"-remaken gjorde ingen glad). Denna blir en slags kombination, en publikvänlig film som ändå håller sig till sin egen stil. Knepet är att liksom fjolårets "Rabbit Hole" hantera ett så svårt och svart ämne som döden ur ett modigt realistisk och klarsynt perspektiv. Men medan "Rabbit Hole" handlade om deprimerade vuxna så är denna ungdomsfilm mer lekfull och uppfinningsrik. Det är en film om att ta vara på livet och acceptera döden men det hamras aldrig in med moralhammare utan är ett lagom flirtigt, lite sorgset och smått mystiskt leende likt det på Wasikowskis läppar.