Romeos 2011

Runt 50 personer byter varje år kön i Sverige, sa de på tv häromdagen. Det låter kanske inte som så värst många. Men samtidigt förstår man att för den som upplever att han eller hon fötts i fel kön, blir det en väldigt tung börda att bära ensam. 

Hur siffran ser ut i Tyskland vet jag inte, och det är väl mindre viktigt i sammanhanget. Men det är där regissören Sabine Bernardi först stötte på de två par, där ena parten bytt kön, som medverkade i hennes kortfilm "Transfamily" för några år sen och inspirerade till att skriva "Romeos". Och här är nu något så unikt som en historia jag aldrig sett på film tidigare. Pojke möter pojke, som varit flicka. Hur berättar man för den man dejtar, att det man har mellan benen kanske inte är vad som förväntats? 

Trots att titeln hintar mot Shakespeares klassiska kärlekshistoria, är det här främst inte en film om tvåsamhet. Den komplicerade romansen är en bisats i den betydligt mer fängslande berättelsen om Lukas, som 25 hormonsprutor och ett namnbyte tidigare var Miriam. Som tjej var han aldrig riktigt lycklig. Nu älskar han varje nytt hårstrå som dyker upp på hakan, rösten som blir allt mörkare och de självförtroendekickar som kommer för varje ny person som tar honom för en riktig kille. 

Samtidigt har Lukas en lång väg kvar, kantad av förödmjukelse och ständig paranoja. Brösten måste ständigt gömmas under för stora tröjor. På pappret är han kvinna och placeras obönhörligen i tjejernas korridor. Osäkerheten kring sin kropp och rädslan för att bli avslöjad, är något som aldrig lämnar honom. Rick Okon (100% kille, enligt alla källor) är som född för huvudrollen och gör ett realistiskt porträtt av en ung persons kamp för att hitta sig själv, sin rätta plats och identitet, och göra sig av med demonerna som står i vägen för lyckan. Han gör det förvånansvärt lätt att sympatisera med och ja, inte minst relatera till Lukas problem. Med det storslagna jobb som han och regissören Bernardi gör, ser jag gärna mellan fingrarna på ett mindre antal nybörjarfel i filmen, som att vissa scener blir för övertydliga, och att några sidohistorier hastigt kommer in och försvinner lika fort. 

Trots ett tungt ämne i botten finns här mycket kärlek, respekt, skruvad humor, och all den hippa musik, bildspråk, talande blickar och sprudlande starka känslor som man kan kräva av en färgstark tonårsfilm. "Romeos" är också en viktig film. En film att skratta till, att gråta till och som garanterat får dig att tänka till.