Rosor, kyssar och döden 2013

Christer Wik har förlovat sig med rikemansdottern Gabriella. För att fira de förälskade paret och dela glädjen med sin vän åker Puck och Eje Bure hem till den blivande brudens herrgård ute i Bergslagen. Festligheterna får dock avbrytas när ett 20 år gammalt lik plötsligt uppdagas i husets jordkällare, varpå en utredning omgående startar. Inte långt därefter inträffar ytterligare ett mord inom familjen och motiven liksom de misstänkta radas upp på långa led.

Miljöerna börjar bli bekanta nu. Det är fortsatt fint, om än extremt cigarettrökigt, femtiotal. Kameran gör ett gott jobb med att skildra omgivningarna, även om de denna gång är relativt begränsade.

Konceptet är också det välkänt och berättelsen följer precis samma mall som de tidigare filmerna, med undantaget att här har man nästan lagt till en liten övernaturlig krydda. Tyvärr bara nästan. Resten är påfallande likt de föregående filmerna och tempot och vissa utveckligar fortfarande aningen för långsamma för att på riktigt lyckas fängsla eller än mindre skrämma publiken.

Dock är en hel del i "Rosor, kyssar och döden" ändå bättre än i de senaste två delarna och i denna hoppar jag faktiskt till en gång. Samspelet mellan huvudkaraktärerna är också vid det här laget ännu tightare än tidigare och det är på gång att till och med bli riktigt intressant i ett samtal mellan Tuva Novotnys Puck och Linus Wahlgrens Eje. Men sen går tyvärr luften ur och det blir inget mer av det.

Novotny är sin vana trogen väldigt bra, fast det är inte de klockrenaste av repliker hon (eller någon annan) måste rabbla. Något som blir mer än påtagligt tydligt emellanåt, trots att manuset är bättre än på ett tag. Den tidigare antydda spänningen mellan Puck och Ola Rapaces Christer Wik har knappt fått pyra sedan första filmen, men får här äntligen ny glöd. Och jag hoppas aningen lömskt för historiens skull, att det blir någon utveckling på det planet. För det känns verkligen som att det snart måste hända något mer bakom huvudkaraktärernas polerade ytor.

Starka om än halvt utvecklade biroller och ett par färggranna kvinnliga figurer gör sitt till i denna fjärde del. Och även om jag saknar fler mystiska inslag i intrigen och en mer ondsint och liksom svårflirtad gärningsman (eller kvinna) så hänger jag med i svängarna med visst engagemang.

Filmen kammar dock i slutändan inte hem fler än två pluppar i betyg, vilka ändå är avsevärt starkare än senast det begav sig. "Rosor, kyssar och döden" fungerar hyfsat väl som ett litet trevligt söndagsmysterium, men mest ändå som ett löfte om de kommande, avslutande två. Vilka jag hoppas faktiskt på allvar kan vara något att se fram emot.