Sex and the City: The Movie 2008

Det har gått fyra år sedan då vi tvingades klippa av navelsträngen till de fyra New York-kvinnorna Carrie, Samantha, Charlotte och Miranda. Då Carrie stod på alla fyra och letade pärlor från sitt halsband i en parisisk hotellfoajé och då Carries stora kärlek Mr Big skulle kicka lite rysk rumpa för att sedan uttala orden ”You are the one” till Carrie i den parisiska kvällen. För den oinvigde låter detta troligtvis smått obegripligt, men för oss som följt med på alla turer, från extas till avgrundens rand, går det knappt att föreställa sig ett mer romantiskt avslut på en lång och knepig kärlekshistoria. Ändå undrar vi förstås hur det egentligen gick sedan och här får vi nu svaret. Den som inte undrar, det vill säga den oinvigde, tror jag har en god chans att bli underhållen även den.

Som trailern antyder blev kanske inte det lyckliga slutet för Carrie, som i filmen blir brunett, helt smärtfritt och när en person (oftast en kvinna) gör något drastiskt med sitt hår brukar detta skvallra om kärleksbekymmer. I fyra år har Carrie alltså levt tillsammans med Mr Big, men när giftermålsdiskussionen hamnar på tapeten är all romantik plötsligt som bortblåst. Hela händelsen blir så upphaussad att de båda hamnar på villovägar från anledningen till varför de över huvud taget vill dela sina liv med varandra. När sedan Miranda, som själv blivit grundligt sviken av sin man Steve, kvällen innan den stora dagen råkar yttra de ödesdigra orden ”Ni är galna som ska gifta er”, samt att giftermål förstör allting, fylls Mr Bigs huvud till bredden av tvivel och trubbel i paradiset infinner sig på riktigt.

I två och en halv timme får vi följa med de fyra kvinnorna den här gången och jag måste erkänna att om det var något som jag oroade mig för så var det just filmens längd. Efteråt känns inte de två och en halv timmarna någonstans, förutom i det akuta behovet att uppsöka en toalett för att lätta på trycket. Tiden har flygit förbi och man har utnyttjat de 148 minuterna väl. Tanken från regissörens sida är att vem som helst ska kunna se filmen och få behållning av den och jag tycker nog att man möter den premissen utan några svårigheter. Huvudkaraktärernas personligheter får tid att träda fram ordentligt, vilket jag tror gör att man antingen känner igen sig (som SATC-fan) eller helt enkelt ges chansen att lära känna dem (som SATC-noobie). Visst är det här en ren fortsättning på TV-serien och mycket bygger såklart på tidigare händelser, speciellt på Carries och Mr Bigs olika turer på den krokiga vägen som är kärlek. Det är dock inget som jag kan se som en nackdel för att man inte ska kunna följa med i handlingen eller uppskatta filmen. Naturligtvis får man ut mer av filmen som ett inbitet fan, det säger sig självt, men faller den inte en i smaken tror jag att det har med andra saker att göra än att man inte följt serien.

Filmen lyckas fånga det mesta man älskat med TV-serien; kärlek och svek, komik och tragik, modeintresse och sex, som i sin tur resulterar i både gapskratt och tårar i ögonvrån. I synnerhet en scen som utspelar sig i Mexico tycktes få hela publiken att vika sig dubbel av skratt. Den enda som lämnade ett ganska blekt intryck var Carries assistent Louise (Jennifer Hudson), mest känd från ”Dreamgirls”. Jag kunde även stundtals sakna Carries berättarröst som den röda tråden som stramar upp historien; den finns visserligen där men jag upplevde den som ganska frånvarande. Det är svårt att inte jämföra sluten på TV-serien och filmen och på sitt sätt föredrar jag filmens framför TV-seriens, då det inte är lika Askungeaktigt. Detta trots att just en Manolo Blahnic-sko spelar en väldigt signifikant roll i det hela. Och vad skulle kunna vara mer passande än just det?