Skumtimmen 2013

Julias 5-årige son Jens försvinner spårlöst från sina morföräldrars gård på Öland och befaras senare ha drunknat. 
Drygt 20 år senare åker Julia tillbaka för att sälja huset och hälsa på sin far Gerlof som hon tycker bär skulden för sonens försvinnande. Gerlof bor på ett äldreboende och har där under en tid gjort egna efterforskningar som tyder på att Jens kanske inte alls ramlat i vattnet, utan istället kan ha förts bort av en viss Nils Kant. Kruxet i den teorin är att Nils Kant var död långt innan Jens försvann. Eller var han?

När en förälders värsta mardröm (det finns i och för sig flera) görs till film blir det inte helt oväntat väldigt jobbigt. Kanske främst för en förälder själv.

Den förtvivlan som Lena Endres Julia fortfarande tjugo år senare känner efter att aldrig fått visshet i vad som hände hennes son den där dagen, är fruktansvärt påtaglig. Liksom också hennes sorg över att aldrig egentligen ordentligt fått sörja och det är just i de känslouttrycken som filmen får ett liv. Det blir gripande och till och med riktigt spännande ett par gånger. Men tyvärr är de gångerna för få och partierna däremellan ganska sega och efter ett tag känns det som att jag väntar på något som aldrig riktigt kommer. Filmen fokuserar för mycket på mysterielösandet istället för att låta det suggestiva och känslosamma dramat ta plats, vilket enligt mig är styrkan i berättelsen.

Lena Endre som den olyckliga Julia är mycket trovärdig. Hennes spel med och mot Tord Petersons Gerlof är övertygande, även om jag hade önskat att deras relation fått mer tid att etableras. Eller kanske framförallt Julia som person själv, för det känns som att Endre skulle haft ännu mer att ge.

Skådespelarna är överlag bra, men stundvis är agerandet alldeles för monotont för sitt eget bästa. Det blir nästan på gränsen till ett syrefattigt underspel, som visserligen är realistiskt men sinkar tråkigt nog helheten. Jag saknar överhuvudtaget den intensitet som jag tycker Johan Theorins böcker med sådan enkelhet utstrålar. Visst är det laddade känslor i omlopp, men sedan händer inte mycket med dem och det blir för sävligt i längden.

Fotot är suveränt och sveper snyggt över det karga svenska prärielandskapet. Ett öde och dimmigt Öland är perfekt som kuslig kuliss till vilket mysterium som helst och förstärker effektivt den olycksbådande stämningen också i denna.

En hel del kunde gjorts bättre och vissa personer och händelser blir aldrig riktigt förankrade i historien, men trots det fungerar detta relativt ojämna men ändå lätt spännande drama. Och slutresultatet blir också mer sevärt än mycket annat som idag massproduceras för bio och TV.