Somewhere 2010

Stephen Dorff (i sin första nämnvärda film på cirka tio år) spelar Johnny Marco, en Hollywoodstjärna med identitetskris som bedövar sin ångest och tristess med alkohol och sex. Vändningen kommer när han tvingas ta hand om sin 11-åriga dotter Cleo (Elle Fanning) och inser att han slösat bort sitt liv.

Ja, storyn bjuder kanske inte på några överraskningar. Temat med föräldern som tvingas ta ansvar och finner sig själv i och med en nyupptagen kontakt med sitt barn användes senast i "The Boys Are Back" och har gjorts oräkneligt antal gånger tidigare. Twisten i "Somewhere" är att den tar plats i Hollywood och blir en slags upplärning i hur man inte uppfostrar sitt barn i kombination med den filmstjärnesatir som glimtade förbi i Coppolas "Lost in Translation".

Coppola levererar en tyst, lågmäld historia där dialogen är sparsmakad och scener får tala för sig själva. Det är befriande med en film som faktiskt tillåter publiken att tänka och känna själv utan att hoppa mellan händelser i MTV-tempo men efter ett tag blir det lite torrt och saknaden av känslor växer sig större ju längre filmen går. Filmen pendlar mellan lagom och för lite.

Johnny är en sympatisk men menlös människa som glider fram i livet likt en problembefriad tonåring. Han är snäll men tanklös och det är djupt tragiskt hur det krävs en 11-åring för att få honom att inse sina brister. Det är eftertänksamt men lite väl otydligt, som om Coppola bestämt sig för att göra filmen så anti-Hollywood som möjligt. Problemet är att de förtryckta känslorna förblir förtryckta och försvinner i tomma blickar och gester, och en del övertydliga metaforer. Det blir aldrig så gripande som man vill att det ska bli.

Coppola lyckas bäst när hon skapar absurt komiska situationer och drar ut på dem så pass att man inser allvaret och det smärtsamma i dem. Som när Dorff uppvaktas av två inlevelselösa strippor med fåniga strippstångsrutiner kompletta med varierande uniformer eller när han utan klagomål överges av ett makeupteam som täckt hela hans huvud med vax. Johnny är ständigt omgiven av gapiga filmmänniskor men är ändå ensam i en ytlig, opersonlig värld.

Filmens starkaste kort är skådespelarna. Dorff kan förhoppningsvis göra en Mickey Rourke och helt ta sig ur B-filmsträsket med den här starka rollprestationen, kanske t o m knipa en Oscarnominering. Fanning visar storasyster Dakota var skåpet ska stå med en oemotståndligt charmig insats som närmast kan liknas en ung Drew Barrymore. Efter redan tio år i branschen är ett ordentligt genombrott både givet och på sin plats. Att Chris Pontius ("Jackass") gör en förvånansvärt fin och trovärdig biroll som Dorffs sidekick kan ses som kuriosa.

"Somewhere" är ingen dålig film men lite för enkel och lättglömd för att komma ifrån en så pass hyllad och hypad regissör. Folk med dåligt tålamod bör hålla sig borta men för de som är ute efter ett vackert, småsorgligt drama med fint skådespeleri och lite dialog är den absolut sevärd. Och en comeback för barnstjärnan Stephen Dorff bör absolut uppmuntras.