Sunshine Cleaning 2009

Amy Adams och Emily Blunt, två av Hollywoods mest lovande skådespelerskor på väg mot toppen paras ihop som kämpande systrar i samhällets bottenskikt i Christine Jeffs indierulle "Sunshine Cleaning", men i verkliga livet är de hårda åren förbi för dessa fagra damer.

Emily Blunt fick sitt internationella break 2006 i rollen som neurotisk assistent i "Djävulen bär Prada", året innan slog Amy Adams igenom i filmen "Junebug" sen dess har de båda gått från klarhet till klarhet. Blunt spelar nu mot Benicio Del Toro och Anthony Hopkins i kommande "Wolfman" medan Adams redan hunnit med att bli nominerad för två Oscarsstatyetter för bästa kvinnliga biroll, nu senast för rollen i "Tvivel", vilket måste kännas lite nytt för en tjej som tidigare jobbat på Hooters.

Adams spelar här Rose som en gång i tiden var skolans hetaste cheerleader och dejtade skollagets lovande quarterback, men åren har gått och nu jobbar hon med att städa i sina forna high school-klasskamraters lyxvillor, kämpar för att ta hand om sin son som har det svårt i skolan och på kvällarna smyger hon till sin nattliga motel-affär med sin forne pojkvän som sen länge gift sig med hennes ärkerival. Som om det inte vore nog tvingas hon även ta hand om sin misslyckade lillasyster Norah (Blunt) som aldrig lyckas behålla ett jobb och ännu inte återhämtat sig efter mammans självmord.

För att få ekonomin att gå ihop nappar Rose på ett tips från sin älskare lokalpolisen, om att det finns stora pengar i brottsplatsstädning. Utan att riktigt kolla upp vad det handlar om startar hon städfirman ”Sunshine Cleaning” och hoppas kunna sopa undan sina problem genom att släpa med sin odrägliga syster och städa upp bland stinkande trailerpark-dödsbon, blodstänkta brottsplatser och kanske även bland minnena av deras mor.

Trots att ”Sunshine Cleaning” slår an en mörkare ton så känns filmen nästan som en uppföljare på ”Little Miss Sunshine”, inte bara titeln bjuder till liknelser med indiesuccén från 2006, som även den producerades av samma gäng, hela upplägget med ännu en dysfunktionell amerikansk familj som kämpar med att hålla drömmarna vid liv i en ”bitterljuv” indiekomedi känns rätt så gjort speciellt när Alan Arkin återvinner sin Oscars-roll som excentrisk morfar som återigen pratar vuxet med en liten unge och lär ut fel saker om vuxenvärlden.

Trots att både Amy Adams och Emily Blunt gjort starkare insatser så är deras närvaro filmens behållning. Adams outtömliga energi smittar av sig på publiken, hon ger Rose en optimism och ett leende som inte sviktar ens när hon bjuds på high school-återträff och konfronteras med sina framgångsrika fd. klasskompisar, samtidigt visar hon prov på sårbarhet när hon är ensam hemma i mörkret. Blunts insats lockar både till skratt, medkänsla och attraktion trots att hennes karaktär både är inbunden och sexuellt avtrubbad. Men ”Sunshine” snubblar på sitt koncept, den välanvända indie dramedi-rutinen som funkade så bra på ”Juno” och ”Little Miss Sunshine” blir här lite väl mörk och till sist kvävs skratten av ett beprövat drama som kräver mer än två begåvade aktriser för att nå ut, och det har inte den här filmen.