Surf's Up 2007

Att dokusåpan till slut skulle penetrera barnfilmen var väntat. Att kombinationen dock skulle bli så pass lyckad som i den typ femte pingvinfilmen på två år, var det inte. ”Surf’s Up” är faktiskt kort och gott en riktigt rolig film, som förstått grejen med att bra film inte nödvändigtvis behöver vara en lång film (”Shrek”, någon?).

Pingviner, pingviner, överallt pingviner! Om någon mot all förmodan skulle få för sig att kommentera utbudet av animerade filmer, skulle referatet hamna någonstans där (lustigt nog, eller kanske rysligt nog, är TV4:s usla dansare Peppe Eng med för att ge svensk röst åt just en kommentator.) För det känns onekligen väldigt onödigt med ytterligare en skildring av den sällsamma fågelarten. Men faktum är att Sony lyckas med den svåra uppgiften ganska ypperligt.

Historien handlar om den rastlöse pingvintonåringen Cody (svensk röst: Jesper Adefelt) som vid kallare breddgrader drömmer sig bort till sin surfidol Big Z (Bengt Järnblad) som han träffade under dennes storhets tid. Efter att ha knuffat sig in i en talangjägares stall befinner han plötsligt på en tropisk ö för att försöka vinna Z:s minnestävling. Efter en usel start träffar han dock en gammal trög pingvin (gissa vem) som hjälper honom att utvecklas på bräda. Men vad vinner man på i längden, vänskap eller pokaler?

Vad som blir svaret på denna fråga kanske ingen hjärnkirurg behöver fundera speciellt länge på. Men faktum är att triumfkorten hos ”Surf’s Up” ligger i att dra allt ett extra varv genom att presentera det som en form av dokusåpa. Språket och agerandet hos karaktärerna känns faktiskt mer levande på detta vis, och framför allt inledningen är lysande.

Om de yngre tittarna, vilka filmen i första hand riktar sig mot, hänger helt med på noterna återstår att se. Man skulle kunna tycka att Sony krånglar till sakerna mer än nödvändigt ibland med hopp i tid och rum beroende på hur dokumentären utvecklar sig framför ens ögon. Det är ju trots allt en klassisk saga med både förnuftiga moralkakor och humor. Samtidigt är det oerhört befriande att man för en gångs skull inte underskattar åttaåringars intelligens. Och att man genom filmens underbart korta 85 minuter är konsekvent borde vara värt extra kassaklirr bara det.

De svenska rösterna är bra och välvalda, men på grund av filmens fria ramar känns det ibland som om översättningen missar något. Men på det stora hela är detta en ovanligt bra barnfilm som faktiskt lyckas med det svåra tilltaget att få både barn och vuxna att skratta. Och en film som gör en genuint glad, trots svulstig musik och en del överanvända floskler, är alltid välkommen.