Terraferma 2011

”Terraferma” handlar om tre generationer italienare, den nästan vuxna sonen Filippo, mamman Giulietta och farfar Ernesto som har försörjt sig som fiskare i hela sitt liv. Men tiderna förändras. Giulietta inser att de inte klarar sig på bara fisket och vill börjar hyra ut sitt hus till turister, till både Filippos och Ernestos förtret. Men så blir det och snart står Filippo vid hamnen för att ragga turister till huset. Men det kommer inte bara turister hit utan många afrikanska flyktingar hamnar på ön eller i värsta fall i vattnet utanför.

Familjens stora dilemma är alltså hur mycket man ska hjälpa flyktingarna. De kan själv råka illa ut men har också sitt samvete att tänka på. Samtidigt får vi följa Filippos försök att bli en vuxen man. Många ingredienser i en film och det blir tyvärr lite för mycket och för ojämnt. 

Delen med de afrikanska flyktingarna som riskerar sina liv för att ta sig till andra sidan vattnet känns trovärdig och är något man känner igen från tidningarnas rubriker. Men tillsammans med resten av berättelsen känns det nästan som två olika filmer. Mycket på grund av Filippos rollfigur som känns helt tappad bakom en vagn. Hans rörelser och ansiktsuttryck är pajasliknande överdrivna och han verkar snarare vara 8 år gammal än de 20 man skulle gissa av att döma av hans utseende. 

Han är inte den enda som är överdriven i ”Terraferma”. Hans farbror som för länge sedan anammat den moderna livsstilen blir en schablonbild av en strandraggare som dessutom inte har ett uns samvete. Farfar Ernesto har precis så mycket skägg som man kan förvänta sig av en äkta fiskargubbe. Poliserna är värsta sortens maktutövare och när vi ska lära känna några av flyktingarna närmare faller det också platt.

Historien fungerar, fotot är vackert men manuset och rollfigurerna gör att det hela tenderar att kännas något ytligt. Vi kommer inte nära någon på riktigt och kontrasterna mellan de olika delarna blir för stora, utan att det blir en helt lyckad helhet. Ändå är grundfrågan om människors värde och hur mycket man kan gå emot sitt samvete intressant. Tyvärr räcker inte ”Terraferma” till mycket mer än en axelryckning. Visst är det en ok film, men inget som får dig att höja på ögonbrynen och den där Filippo vill man ta i kragen och kräva att han ska sluta bete sig som en barnunge.