The Artist 2011
Synopsis
Info
Som gjort under stumfilmseran
"The Artist" känns som en alltigenom amerikansk film. Den andas Hollywood på 20- och 30-talet då Drömfabriken hade sin storhetstid och folk klädde upp sig för att gå på bio och gjorde det till veckans höjdpunkt.
Det är just för att det är en stumfilm som det inte gör något att hela produktionen är fransk. Att huvudskådespelarna har svårt att få fram ens den enklaste mening på engelska är ingenting man kan föreställa sig när man sitter och tittar.
Michel Hazanavicius är en alltigenom fransk regissör. Ingen av filmerna han har gjort tidigare har nått någon direkt internationell publik. Att han fick sina producenter att säga ja till att finansiera ett projekt som i stort riktar in sig på en amerikansk marknad och dessutom är just en stumfilm – det är ett storverk i sig.
För att hans dröm skulle kunna bli verklighet valde Michel att inte göra en stumfilm vilken som helst, utan han förlade handlingen till den tid då stumfilmsskådespelarna var tvungna att ta sig an talfilmernas intåg.
Det är inget unikt med det. Tankarna går direkt till klassiker som "Singin' in the Rain" och "Sunset Boulevard". Men Michel lät sig inte avskräckas. Istället för att efterapa valde han att göra "The Artist" till den ultimata hyllningen av hela stumfilmsgenren men även ett gäng andra klassiska mästerverk, som till exempel Citizen Kane och Vertigo. Den som kan sin filmhistoria får därmed små godbitar i form av fina referenser under hela filmen.
George Valentin är stjärnan framför alla andra. Kameran älskar honom, publiken kan inte få nog och kvinnorna flockas när han gör entré. Vid ett sådant evenemang när han skriver autografer är en av beundrarna lite mer framfusig än de andra - hon stjäl en kyss och hamnar på skvallerblaskornas framsida. Peppy Miller, som hon heter, har dock en plan med det hela. Hon tänker själv bli en stor skådespelerska. När hon och George möts igen under en inspelning står det klart att kemin dem emellan är något speciellt.
Men så kommer talfilmen och medan Peppy tar sig an det nya försöker George krampaktigt hålla kvar vid det förflutna. Alla vet ju hur det gick för dem som inte trodde på filmer med ljud. Det går så klart utför för George och vid ett tillfälle är det bara hans trogna hund, en liten jack russel som varit hans motskådespelare under många år som verkar bry sig om honom.
Handlingen är så klassisk, och kanske kan man säga förutsägbar, som det går att vara. Det här är en film som är gjord efter en era då berättelser inte behövde vara särskilt komplicerade för att få en chans i rampljuset. Och hur charmig den lilla kärlekshistorien än är, ligger det imponerande med "The Artist" istället i det stilistiska.
Hur Michel Hazanavicius har burit sig åt är svårt att förstå, men det finns ingenting visuellt i filmen som avslöjar att den inte är från sena 20-talet. Förutom kläder och kulisser har eftertexter i början av filmen anammats i ett typsnitt och med musik som direkt tar oss tillbaka till åren före den stora depressionen. Men mest otroligt är skådisarnas minspel och gestikulerande som är så på pricken rätt att det är en njutning att se.
Men det finns ändå en modern "touch" vilket tar filmen från en nogrann kopia till en annan nivå. Regissören själv hävdar att han hållit sig från all typ av ironi, men till viss del verkar det omöjligt att göra en film som hyllar stumfilmerna utan att också driva med dem – även om det görs med kärlek. Redan i första scenen leks det med genren och det faktum att skådisarna inte talar genom att en av George karaktärer på film blir torterad för att han "ska tala". Vid ett tillfälle tas det längre än så när George plötsligt på ett genialiskt sätt har en mardröm i ljud – något som drar tankarna till Will Ferrells upptäckt av berättarrösten i "Stranger than Fiction".
Rakt igenom bjuder "The Artist" på tillräckligt med höjdpunkter, som ömsom får oss att skratta till, ömsom får oss att känna oss smarta. Så mycket mer kanske inte behövs för att göra en film klart sevärd.