Instängd 2005

Ett kom-ihåg for Neil Marshall inför framtiden: Hoppas inte framgången för denna film får dig att skena iväg med budgeten i nästa och släppa det rätta enkla handlaget. Keep it real nästa gång också.

De sex brudarna i ”The Descent” behöver inga grabbar för att blir räddade undan tuffa situationer. Istället får de vilken extremsportare som helst att framstå som mumintrollet med sin konstanta jakt på nya adrenalinframkallande nöjen. Att bege sig frivilligt ner i trånga och mycket mörkar grottor är till exempel inte att rekommendera för veklingar. Personlighetsanalysen för de hugade borde hamna hyfsat nära Batmans och saknas triggande barndomstrauman kan miljöerna i sig få den mest balanserade att trä på sig gummidräkt och spöa omgivningen (tydligen ska hallucinationer vara en vanlig bieffekt av detta folknöje).

Faktum är att filmens huvudsakliga huvudperson Sarah (spelad av stenhårda Shauna MacDonald) redan tagit sig igenom det värsta scenariot i livet genom att ensam överleva den bilolycka som tog både man och dotter ifrån henne (uppenbarligen tyckte någon högre makt att hennes lidandekvot inte var tillräcklig i och med detta). Bilolyckan skildras i filmen brutalt och spektakulärt och sätter effektivt stämningen för det som komma skall. Regissören Neil Marshall vet nämligen vad det väsentliga i en god splatterfilm är: kampen för överlevnad och mycket action. Det tar inte lång stund för våra hjältinnor att inse att expeditionsledaren, den exhibitionistiska överlevnadsexperten Juno medvetet fört in dem i en dittills outforskad grotta, där de saknar möjlighet att hålla koll på sin position i förhållande till utgången. När sen tillbakavägen blockeras genom stenras sätter stresshormonerna igång. Dessvärre är detta den bättre av två onda nyheter: grottan bebos nämligen av fula hårlösa bestar (föreställ dig en Gollum som blivit rabiessmittad och injicerat tillväxtpreparat) som i och med tjejernas intrång i deras fina, rymliga bostadsrätt fått den perfekta ursäkten att hänge sig åt sin favoritlast - att äta mycket kött utan att använda bestick.

Det drar oundvikligen till en kamp för överlevnad och för varje död karaktär ökar även vår lust att ge igen och se fulingarna få sig en hacka eller två i huvudsvålen. Mängden av blod och gore kantrar inte över till komik, utom möjligen när Sarah plaskar runt i den charmiga sjön av blod, prydd av en myrstack av människoskallar. Vi får vårt lystmäte av våld och spetsiga vapen (bergsbestigarhackor!) tillfredställt, men här saknas inte heller subtilare skräck - ålandet genom kroppsnära stenformationer blev riktigt outhärdligt.

Faktum är att hela miljön är fantastisk – klockrenare än så kan inte klämmas fram oavsett specialeffektsbudget. Regissör Neil Marshall, även kallad den brittiska skräckfilmens stora framtidshopp, vet väl att få oss involverad nog i karaktärernas fortsatta väl och ve och exponerar det inledningsvis i skogsstugans trygghet. Gemytet och det vänliga småpratet kunde inte heller vara längre ifrån det som komma skall. Gott så. Sedermera ska vi också tacksamt nog slippa från pseudofördjupningar som ska krystas fram precis innan någons dödsögonblick. ”The Descent” saluför således inte om någon avancerad karaktärsgestaltning utan snarare gängse typskildring: den tappra olycksdrabbade, kicksökaren, exhibitionisten, den lojala vännen, "lillasystern" och "korridormamman". Dialogen håller sin förståeligt nog innanför ramen för det som händer här och nu och då blir inte heller bristen på karaktärsfördjupning något problem - filmen hymlar inte med sina ambitioner att skrämma skiten ur oss och tappar inte för en sekund fokus på det viktiga. Och det viktiga är som sagt att överleva. Om det går.