The Expendables 2010

Sylvester Stallones actionrökare har varit så länge den funnits på min radar tilltalat mig. Redan från början ryktades det om en rad stora actionnamn och om inte annat av nostalgiska skäl lockade det med en återgång till 80-talets underhållande dumaction.

Stallone har ju tidigare tagit de två franchiser han gjorde sitt namn med och med gott resultat ("Rocky Balboa" är en riktigt bra film medan jag tycker "Rambo" är ett utmärkt exempel på underhållande dumt) uppdaterat, moderniserat och i allra högsta grad vitaliserat sin karriär. De flesta andra som försökt göra liknande bedrifter, försökt rida på gammal våg, har misslyckats. Inte Stallone. Jag tror det hjälper att han har en skön distans till sig själv, och sin karriär, men framför allt fungerar det för att han är en väldigt duktig (om än underskattad) filmskapare. För tittar man på manus finns här definitivt mer än jag hade begärt.

Skrivet av Stallone tillsammans med David Callaham (som jag snackade positivt om i recensionen till Jonas Åkerlunds "Horsemen of the Apocalypse") berättar "The Expendables" om en grupp farligt duktiga legosoldater som hyrs in för att störta en sydamerikansk diktator. Vore dumt att påstå att allt går enligt planerna, något som såväl CIA som en ung vacker dam i nöd går att beskylla för.

Det är så oerhört tydligt att Stallone kan action, han är hemma i genren, för bortom explosionerna, biljakterna och de snygga slagsmålen, finns som sagt någonting mer. Det är ingen komplicerad handling men väl effektiv, och samma lika gäller för karaktärerna som är om inte djupa så genomtänkta och välutvecklade. I relationerna syns tydligt erfarenheten, kamratskapen, tilliten.

En annan av Stallones styrkor är att välja skådespelare och "The Expendables" är i mycket hans och Jason Stathams (en av modern tids allra bästa actionskådisar) film, deras personkemi är äkta, och de har stöd av en häftig grupp män inklusive (men herregud, kolla in rollistan, långt ifrån begränsat) Jet Li och en underbart psykopatisk (det är så jag gillar honom bäst) Dolph Lundgren.

Det är sant, med undantag av Charisma Carpenter från "Buffy the Vampire Slayer" i liten och mexikanska Giselle Itíe i en större (och dessutom vad det verkar första amerikanska) biroll är det ont om kvinnor, något som vanligtvis stör mig. Här passar det genren, det passar årtiondet filmen kommer ifrån och ärligt talat känns det hyfsat fint att som man få mig serverad en såhär ohämmat grabbig rulle som därtill inte är usel.

Klart att allt inte bara är guld och gröna skogar, här finns skavanker och ett par val gjorda mer av kärlek än behov (en cameo och en återkomst, den sistnämnda förvisso tacksam men klumpigt utförd), jag tycker däremot inte vi ska hänga upp oss för mycket vid det. "The Expendables" är redan mycket mer, och bättre, än den hade behövt vara för att lyckas och allt vi behöver göra är luta oss tillbaka och njuta.