The Eye 2008

Originalfilmen, hongkongsk/shanghaisk/brittiska (här för enkelhets skull kallad ”kinesisk-språkiga”) ”Gin gwai”, var en positiv överraskning, men jag får nog skylla mig själv som dödade lite av filmen genom att se om den. De långsamma partierna gör sig då påtagligt tydliga.

Men nu är det ju inte den vi ska tala om utan nyinspelningen. På sätt och vis tredje mötet med ”The Eye” för mig, även om en del nu har ändrats. Huvudpersonen heter till exempel Sydney, spelas av Jessica Alba och är bosatt i någon amerikansk storstad, i en ovanligt tjusig lägenhet för en blind violinist. I övrigt är det mesta sig likt.

Efter en hornhinnetransplantation får Sydney sakta men säkert synen tillbaka, något hon saknat sedan femårsåldern. Men allt är inte frid och fröjd.

Istället för en vacker värld av blomster och eviga solnedgångar får hon utstå med spöken som flyger emot henne på de mest olämpliga ställen, den döde grannpojkens ständiga gnäll i trapphuset och en svart gestalt (vars jobb, räknar hon ut, är att hämta upp nydöda) som verkar stalka henne. (Varför den blänger surt och fräser mot vår hjältinna kan vi bara spekulera i, jag som alltid trott att man möts av ett fridfullt, vitt ljus när man dör…)

När hon vid upprepade tillfällen får för sig att det brinner, blir det lite för mycket. Ögonläkaren, musikläraren och systern som inte kan se andar har lite förståelse för Sydneys hysteriska utfall, men snart lyckas hon tjata till sig ett besök hos donatorns familj i hopp om en förklaring.

Betyget, som du redan sett, är lågt. Men felet med denna nyinspelning är inte att jag har sett filmen förr. Du behöver inte vara bekant med den asiatiska förlagan för att känna igen det mesta – allt har visats förut under namn som ”Dark Water”, ”Messengers”, ”The Grudge”... Kärt barn har många namn, för hatade avkommor kan man nog komma på ännu fler.

Säga vad man vill om J-skräck, men de vinner mycket på att komma från en så pass okänd och annorlunda kultur. I Hollywoods strävan efter att anpassa dem efter sin publik förlorar de nästan alltid sin unika gnista och känns mest fåniga (”The Ring” är undantaget som bekräftar regeln). ”The Eye” lider av samma förbannelse som hela remake-högen och då hjälper det inte ens att “Them”-grabbarna regisserat. Någonstans på väg från Kina via Frankrike blir spänningen borttappad.

Det finns en fin liten scen där Sydney granskar sig i spegeln för första gången, hon gör miner och sträcker ut tungan för att kunna urskilja något i den suddiga bilden. För en stund känns hennes liv efter operationen trovärdigt, och hon blir en äkta karaktär att sympatisera med, istället för ännu ett vackert offer.

Men det räcker inte. Det nya manuset gör inget för att göra historien fräsch eller annorlunda, så “The Eye” blir egentligen aldrig läskig. De skrämseleffekter som finns är i första hand digitala, i övrigt finns det inte mycket här som är värt att se.. Idén lät nog bättre när Tom Cruises bolag köpte rättigheterna för sex år sen, än idag i J-kopiornas förhoppningsvis sista andetag. ONÖDIGT VETANDE När filmen väl var klar beordrade filmbolaget ytterligare två veckors inspelningar – med en annan regissör. Antar att ”The Eye” inte heller föll dem i smaken.