Vägen 2009

Mänsklighetens sista dagar målas i grå söndertrasad katastrof. Städer ligger i ruiner, människor irrar runt i hopplös desperation där den starkes överlevnad driver de fåtal överlevande till självmord eller ännu värre kannibalism. En far (Viggo Mortenson) och hans son (Kodi Smit-McPhee) försöker ta sig till vad de tror är ett sista hopp till överlevnad. En hägring, en myt, söderut dit vinterns naglande grepp inte nått. Genom döende skogar, ödsliga landskap och med vakande faror överallt, håll dig bara borta från vägarna.

Filmatiseringen av amerikanen Cormac McCarthy's pulitzerbelönade domedagsbok har sannerligen fångat sin känsla. Skillnaden kan tyckas vara hårfin men kontrasten är tydlig. För medan andra apokalypser hängett sig åt skräckfyllda visioner av zombies, aliens och robotar är "Vägen" något så enkelt som ett mänskligt drama som saknar all övernaturlig substans.

Och när Roland Emmerich och hans gelikar tagit patent på världens undergång med överanimerat resultat, är det uppfriskande att se något man kan tro på. Något som inte reducerar sig självt till popkulturellt läskeblask. Men utan att axla rollen som domedagsprofet är "Vägen" en filmisk utopi om den ultimata dystopin. Finstämt, välspelat och grymt jävla obehagligt.

Viggo Mortenson har inte bara anammat luffarstilen med stil utan bär till stor del filmen på sina axlar där en smått fantastisk rollprestation smittar av sig på resterande. För Charlize Theron, Guy Pierce och i synnerhet Robert Duvall må passera revy men förärar "Vägen" en stjärnspäckad glans och mycket möjligt en Oscarsnominering.

Javier Aguirresarobes foto i kombination med enkla och effektfullt ofördärvade moment i John Hillcoats regi, sätter en tonalitet som vibrerar och visar prov på riktigt bra skräck. Exempelvis en scen där fadern och sonen i sin jakt på mat finner ett slakthus där skrikande, avmagrade och smutsiga människor hålls inlåsta för att bli dagens nästa mål.

Befriad all symbolik är det människan som visar sig vara sin egen värsta fiende. Desperationens banalitet. Och inte sedan incestfesten "The Hills Have Eyes", "The Devils Rejects" eller klassiska "Squeel Like a Pig" (Deliverance) har rednecks varit så skrämmande.

Med en minimal budget har Hillcoat skapat effektfullt filmartisteri där ett mäktigt skådespel, vackert skrämmande bilder och en makaber historia man helst av allt inte vill se, glöder på bioduken. Domedagen är här.