Tidsresenärens hustru 2009

Vi tar en man som på ett ytterst övernaturligt sätt upplever tiden annorlunda än alla andra och ramar in det med en kärlekshistoria av slaget "menade för livet". Tänker du på "Benjamin Button" så är du på rätt spår, Brad Pitt är faktiskt inblandad i en producentroll. Fast här har man inte vräkt ut sig på onödiga tre timmar, vilket gör "Tidsresenärens hustru" till en behagligare om än något mindre originell och påkostad film.

För Henry (Eric Bana) rör sig inte tiden baklänges, men ett genetiskt fel får honom att med jämna mellanrum ofrivilligt försvinna ifrån nutiden och dyka upp på en annan tid och plats. Hur det där tidsresandet rent tekniskt går till bekymrar sig inte filmen om att lägga tid på att förklara. Istället används fenomenet för att problematisera det historien verkligen handlar om - nämligen kärleken mellan Henry och Clare (Rachel McAdams).

Att de är menade för varandra råder det inga tvivel om även om det krävs lite hjärnkapacitet för att räta ut turerna kring hur de egentligen träffades och varför. Det blir lite som hönan och ägget - vad kom först? För när Henry först träffar Clare i Chicago-biblioteket där han jobbar (hon i 20-årsåldern och han runt 30) så har hon redan träffat honom massor med gånger. Första mötet för henne var när hon var 6 år och en nästan 40-årig Henry kom och hälsade på från framtiden. Att han ofta hamnar hos henne under sina tidsresor beror förstås på att hon i framtiden är hans hustru och därför är ett viktigt "event" i hans liv som han dras till. Men frågan är om de ens hade lagt märke till varandra där i biblan om hon inte redan hade träffat honom... Det är sådant man kan klura på.

Filmen börjar i alla fall dramatiskt med en väldig bilkrasch där Henrys mamma omkommer. Själv överlever han just för att han tidsreser och försvinner ur bilen sekunderna innan. Ett par gånger till genom filmen har han nytta av sin udda egenskap men annars ligger den honom mest till last. Skillnaden mellan Henrys tidsresor och många andra vi sett på film är nämligen att han aldrig kan ändra på det som händer - allt verkar förutbestämt. Han hamnar därför aldrig i någon situation som i "Tillbaka till Framtiden" där Michael J Fox resa nästan hindrar honom själv från att bli till.

"Tidsresenärens hustru" slår istället an en dystrare och mer ödesmättad ton där Henry till exempel tvingas se mammans död ett antal gånger utan att kunna göra något åt det. Och hur är det egentligen att leva med vetskapen om vad som ska hända i framtiden och kanske till och med hur och när man ska dö? Innan Henry träffar Clare, som formligen sprudlar av liv med sitt smittande leende, så får vi se bilden av en mycket ensam man som dricker för mycket och håller sig för sig själv. 

De mörkare partierna lättas dock upp av de komiska situationer Henry hamnar i, som att dyka upp naken i en bur på zoo med en skolklass som åskådare eller när kompisen Gomez (Ron Livingston) i panik funderar på hur han ska förklara att brudgummen Henry försvunnit minuterna innan bröllopet.

En film som behandlar tidsresor ställs alltid inför utmaningen att låta publiken ha en möjlighet att hänga med utan att det blir för komplicerat. Dessutom måste man hålla sig till de regler man själv satt upp så att någon slags logik skapas mitt i det övernaturliga. Det verkar omöjligt att kräva att filmer inte ska göra ett enda misstag, men "Tidsresenärens hustru" klarar sig riktigt bra på båda punkterna. Det finns tillfällen då man tror att de rört ihop det men oftast finns förklaringen runt knuten. Det ihop med den fina kärlekshistorien och de stora frågorna om livet som väcks gör "Tidsresenärens hustru" till en film väl värd sin biobiljett.