Tre solar 2004

Men hjälp, vad är detta. Hade inte Richard Hobert tidigare gjort en prisbelönt filmserie om de sju dödssynderna, hade jag troligen misstagit honom för en nybörjande filmskolestudent med "visioner". Redan filmens trailer, som taktiskt klippts in framför "Sagan om Konungens Återkomst", var en fullständig katastrof. Och själva filmen är om möjligt ännu värre.

"Tre solar" utspelas på medeltiden, en tid då Sverige drabbades av pesten. Hanna (Lena Endre) är en egocentrisk, visserligen tuff och målmedveten men rätt så otrevlig kvinna, som saknar sin karlslok (Persbrandt) som varit borta i nåt krig i fyra år. När hon hör att han äntligen är på väg hem, rider hon iväg från den lilla Rohan-inspirerade by hon och hennes barn bor i, för att möta honom. På vägen möter hon en himla massa folk som dött av pesten, en stum flicka på flykt från sin familj, samt ett gäng långhåriga sluskar spelade av Kjell Bergkvist, Rikard Wolff och Rolf Lassgård.

Det är fel att kalla "Tre solar" för dramafilm. Det finns ett par riktigt starka och känslosamma scener, men de förstörs helt och hållet av all missplacerad humor som Richard Hobert klämt in här och där. Det här är inte ens en film som oavsiktligt blir rolig. Den är verkligen menad att vara rolig, vilket bara är tragiskt… Den här typen av filmer vinner också en hel del på att vara storslagna och dramatiska, men fotot i "Tre solar" är amatörmässigt, musiken inget man lägger på minnet och scenografin är väl bara sånt som blivit över från inspelningen av "Hem till Midgård"…

Skådespelarna är duktiga, men de långa risiga perukerna framkallar småfniss (läs: gapskratt) bland publiken istället för att inge trovärdighet. Det som hade kunnat bli ett starkt, gripande drama blir här bara ett snart bortglömt skämt. Betyg? En etta, vilket är lägre än vad "Lilla Jönssonligan på kollo" fick av mig. Det säger väl ändå allt…